HBL 11.6.2011 Relationen mellan det naturliga och artificiella tycks intressera Pia Kousa. Hon har tidigare reflekterat över människans sätt att arrangera naturen till trädgårdar. Nu ger hennes transparenta verk form åt fragment ur naturen eller oåtkomliga människogestalter som ses i mörka silhuetter.

I Kousas arbeten förenas den romantiska synen på naturen med teknologi och design. Hon använder en teknik där fotografierna monteras på plexiglas. Flera skikt av dessa ger upphov till ett tredimensionellt och immateriellt uttryck. Det skapar en illusion om ett större djup och tangerar intrycket av rörelse då bilden förändras allteftersom verket ses från olika håll. Verkligheten blir sålunda fragmenterad och distanserad.

Här finns dels panoramabilder med långa rader av trädstammar och dels bilder på enstaka träd som i vissa fall får sällskap av fåglar. Bilderna utmärks av det konstgjorda, motivet förefaller vara lösgjort ur sin naturliga omgivning. Med anledning av spegelbilder och upprepning uppstår föreställningen om en annan verklighet där det välkända genom en ringa abstraktion ändrar karaktär. Stämningen är drömsk och stagnerad.

Spår från österländskt influerat måleri gör sig påminda där trädet mitt i det tomma intet behagfullt böjer sig. I det sammanhanget känns dock den dominerande symmetrin främmande. I de stora verken balanserar Kousa vid gränsen till det alltför konstruerade. Det eteriska till trots förblir verken genom den minimalistiskt raffinerade formgivningen sist och slutligen formgivna fysiska objekt. Detta accentueras särdeles i verket där bilden blivit oval till formen. Den begreppsliga begrundan ersätts så av ett formalistiskt förhållningssätt.

I de mindre verken blir uttrycket mera mångfacetterat. Där uppenbarar sig gestalter som framför allt ses som ett slags skuggbilder. Silhuetterna av mänskliga figurer och djur blir återspeglingar av varandra. Också här ger de olika skikten upphov till en känsla av ett overkligt djup. Små porträtt låter oss ana den bräcklighet och föränderlighet som människans sinne utmärks av. Då figurerna ofta är förvillande lika varandra uppstår tanken om ett slags inre egenskaper som här möts. I den stora tapeten på väggen konfronteras skuggbilder. De små variationerna tillsammans med identiska element framkallar ett narrativ nära sagans värld. Här erbjuds 3D-glasögon som gör att illustrationen blir tredimensionell. Som en invitation in i berättelsen.