HBL 6.12.2008 Sinnets arkitektur är vad man kommer att tänka på vid Marika Mäkeläs nya målningar. Hennes tidigare stora färgytor har här blivit fragmenterade, indelade i små ytor och sinnligt böjda former. Det pågår ett ständigt växelspel mellan det tunga och immateriella, det mörka och ljusa, det grova och lena.
Alla målningar är gjorda på tjocka träskivor med en omisskännlig tyngd. De är ytterst konkreta samtidigt som de sirliga detaljerna förlänar dem en paradoxal lätthet.
Den grovhuggna ytan med sina urgröpningar blir särdeles levande då ljusets fall ytterligare fördjupar kulörerna. Mäkeläs karakteristiska djupt mörka ytor förekommer här transformerade till näst intill sotfärgade jättelika pärlor som höjer sig ur bakgrunden och sluter sig delvis samman. I dem har pigment förbytts mot ett antal valörer som tillsammans alstrar det svagt skimrande mörka djupet.
De organiskt föränderliga klungorna befinner sig på en urgröpt silvrig yta som bereder rum för en ljus kvadrat i mitten där det ur det vita höjer sig fragila linjer. Linjerna slingrar åt olika håll för att emellanåt förenas till varierande slags mönster. Det är som om dagern här skulle brodera sina komplicerade och knappt skönjbara ornament. Formernas variationer för tanken såväl till livets ursprung som till invecklade tankemönster.
Kontrasten till denna storslagna dramatik utgörs av de ljusa målningarna där pärlorna blivit vita. De skapar en målmedveten infattning åt en mera löst skapt form med trassliga härvor inuti. Helheten präglas av en fri rumslighet med rymd och klarhet. Av de fagra linjerna bildas här små stigar och gångar som i sin skenbara förvirring sist och slutligen sammanförs till bestämda rum.
Målningarnas ibland naggade kanter accentuerar ytterligare det organiskt fysiska uttrycket. I en av dem har linjerna sin utgångspunkt i ett slags kapslar som utgörs av den rena träytan. På så sätt uppstår ytterligare ett skikt där skärpan bidrar till ett annat slags distinktion.
Som ett utropstecken mitt bland det i övrigt svartvita hänger en röd målning. Den blir med sin sinnligt sammetsmjuka glöd till en påminnelse om livets begynnelse.
Två stora målningar med sitt välstrukturerade väsen avviker från de övriga. Här är hela ytan täckt av ett bräckligt rutmönster som omger de fasta, symmetriskt placerade rutorna. Rutornas innanmäten befolkas av svarta organiska figurer som förefaller ge upphov till en säregen berättelse där de gåtfulla symbolerna förblir öppna för skiftande tolkningar. Det minimalistiskt strama mjukas upp av den ojämna svagt skimrande ytan och figurernas föränderliga rörelser.
I studion visas en serie små tuschteckningar med svarta eller röda distinkta figurer. Marika Mäkelä tycks med sitt intensiva måleri ha uppnått en ny fas där dramat berett rum för en djupare insikt om tillvaron.