HBL 22.9.2012 Verklighetens olika skikt är en outtömlig källa för all slags kreativt arbete. Beroende på förmåga och engagemang kan det vara fråga om omedelbara observationer eller om en mera djupgående begrundan över det som inte genast ger sig till känna. Det senare karakteriserar Anne Koskinens (f. 1969) konstnärliga arbete där medvetenhet och viljan att förstå befinner sig i fokus.
I många av sina verk har hon reflekterat över frånvarons betydelse för den skenbara verkligheten. Också föreställningar kring äkthetens begrepp har intresserat henne. I stället för att ta någonting för givet vill hon utforska betydelsernas ursprung. Hennes lakoniska uttryck uppstår ur ett konceptuellt förhållningssätt där teknisk fulländning förenas med eftertänksamma tankegångar. Det intellektuella till trots finns det ibland stråk av personligt märkta emotionella reminiscenser i hennes konst.
Till skillnad från tidigare har Koskinen nu avstått från ett genomgripande tema och i stället låtit sig ledas av intuition. Det resulterar i en harmonisk helhet med skulpturer, teckningar och målningar som andas tillfredsställelse och meditation. Här finns teckningar utförda med guld på papper. Motiven domineras av traditionella stilleben med blommor men tyngden förefaller ligga på själva förverkligandet i stället för estetiken. De rofyllda formationerna utan starka kontraster för tanken till det slags koncentration som småningom uppnås genom ett oupphörligt upprepande.
De skulpterade figurerna är ytterst känsliga och intima. Tankfulla ansikten anas, i vit marmor blir de näst intill transparenta. Marmorns ådrade yta tillsammans med de fina dragen accentuerar den sårbarhet som allt liv sist och slutligen utmärks av. Samtidigt bär de spår av vardagslivet med referenser till naturen. Ur vissa av dem uppenbarar sig knappt skönjbara men synnerligen omsorgsfullt uthuggna djurgestalter.
Många av stenarna Koskinen har skulpterat härstammar också från hennes gård ute på landet. Dem har hon med varsam hand förvandlat till diskreta förnimmelser av mänskliga väsen. Stenens skrovliga karaktär förenad med vagt antydda känsliga drag för tanken till forntida symboler. Så är det till exempel med Therapist som genom sitt lågmält gripande uttryck påminner om visdomens fundament, om att uppmärksamma.
I studion visas Timo Vaittinens (f. 1977) videofilm där ljusets fall har en central roll. Skogen transformeras genom den ryckiga teknorytmen till en orolig scen där det småningom ur mörkret framträder ett slags ormar av ljus. De slingrar sig organiskt för att hastigt mötas och slutligen bli till intet.