HBL 14.4.2007 I Mari Sunnas måleri har intuitionen en framträdande roll. När hon nu på Emma visar målningar från de senaste sju åren är de flesta gjorda i London därifrån hon flyttade tillbaka till Finland för ett år sedan. Hennes säregna bildvärld består ofta av ett slags porträtt. Stämningen förefaller härröra ur drömmens rike, gestalterna smälter in i varandra för att i följande stund återigen glida isär. Det framkommer tydligt att personligheten inte är onyanserad, den är fragmentarisk och tudelad. Den ofta förekommande tomma blicken accentuerar det förtätade och inåtvända samtidigt som den också förstärker integriteten och det underliggande. Formuleringar kring själens dunkla strukturer förblir flytande, här är det fråga om psykets ständigt pågående skiftningar där föränderligheten är det enda beständiga. Ett flertal lemmar som i vissa verk höjer sig ur tomma intet och virvlar omkring förlänar målningarna en mardrömslik stämning, oron och spänningen mellan individen och gemensamheten är påtaglig.
Sunna äger en förmåga att samtidigt gestalta det fysiskt närvarande och ett mera dolt undermedvetet. Hennes uttryckssätt är dualistiskt också i den meningen att hon med sina estetiskt sköna penseldrag ofta behandlar det groteska. Hon arbetar framför allt med plana färgytor där konturerna är markerade. Hon för till synes en ständig kamp mellan det fagra och det vanställda. Ansiktets deformeringar är ett ofta förekommande inslag hos hennes människogestalter och bildar tillsammans med bakgrundens distingerade svalka ytterligare ett element av tudelning.
Sunnas former är arkaiska och i de flesta fall ytterst avskalade. Genom det återhållsamma uttrycket blir de surrealistiska förflyttningarna och förvandlingarna ytterligare förstärkta. Lemmarna förtvinar och detaljerna saknas för det mesta helt. En blir plötsligt två eller så uppstår det ur splittringen ett otal skepnader.
Mari Sunnas arbeten avspeglar en styrka genom den intuitiva dialogen mellan skönhet och förfall, mellan ytan och det fördolda. Det spontana till trots äger de ett allvar där det invecklade hos sinnet väl kommer till uttryck.
Utställningen som helhet borde ha ägnats större omsorg. Antalet arbeten kunde ha reducerats utan att man för den skull skulle gått miste om uttrycket. Tvärtom skulle man genom en viss gallring ha berett rum för en mera intensiv upplevelse och undvikit en onödig upprepning.