Den rena formens behag

HBL 17.4.2010 Det är sällan man i dagens konstvärld får uppleva utställningar där olika konstnärers uttryck bildar en harmonisk helhet. En fullkomlig harmoni är svår att få till stånd men nu har Carolus Enckell och Hannu Sirén till en del lyckats med det. Deras respektive arbeten finner varandra på ett fint sätt. Grunden till detta finns i den genuina eftertanke de båda på sitt håll representerar. I den ingår respekt och känsla för den rena formen och dess förhållande till rummet.

Carolus Enckell har gjort sig känd som en ypperlig kolorist med väl avvägda geometriska ytor. hans måleri utmärks av de förfinade färgernas samspel med den avskalade formen. Han har en förmåga att förläna sina kulörer ett slags inre glöd som på de abstrakta monokroma ytorna ersätter den yttre dramatiken. På så sätt väcker de hos betraktaren en upphöjd känsla inte är lätt att definiera.
Hannu Sirén är en skulptör som länge arbetat i stort format. Hans verk är av arkitektonisk karaktär och koncentrerar sig på distinkta geometriska former. Han söker det absoluta i materian i relation till omgivningen.

Enckells och Siréns gemensamma utställning förefaller vältänkt. Enckell visar ett flertal mindre målningar som i många fall blir serier. Vissa av dem blir till kryptiska referenser där det skrivna ordet anas. Han har målat dem med olja och vax på digra stycken av palsa. Träets porösa och ljusa väsen bildar en känslig grund för de stränga formerna i subtila toner. Det skulpturala utförandet undersöker paradoxalt nog det viktlösa. Här finns en rad målningar där den sobra färgskalan avbryts av två runda målningar i ytterst starka kontraster, vitt och svart. Målningarna ackompanjeras av Siréns stora kvadratiska skiva på golvet. Den är gjuten i betong och tycks med sitt gråa väsen stämma väl överens med rummets arkitektur.

Utställningens stora höjdpunkt finns i mitten av galleriet. I den mittersta salen öppnas en storslagen scen. Den består av Siréns stora gråa betongskiva på golvet omgiven av Enckells måleriska installationer på väggarna. På den ena väggen ses tre glasskivor stödda av trianglar i trä. Under varje skiva uppenbarar sig ett rött skimmer, som en poetisk aning av en högre tillvaro. I kontrast med betongskivans konkreta och vardagliga tyngd infinner sig en näst intill sakral stämning. Här möts två ytterligheter i en fulländad balans.

Detta accentueras ytterligare av Enckells två vita målningar som som hänger intill varandra mittemot. Där de höjer sig ur väggen syns underifrån en vag lyster av gult eller grönt. Färgens immateriella natur blir en påminnelse om konstens andliga aspekter. Att på det här sättet reducera uttrycket till det mest essentiella gör att också rummets arkitektur framstår i nytt ljus. Detta blir synnerligen påfallande från en punkt till vänster om ytterdörren. Då inser man vikten av hängningen som här tycks följa det gyllene snittet.

Placeringen av Siréns tre betongskivor i de olika salarna som härifrån kan beskådas alla på en gång skapar en stomme som man blir helt trollbunden av. I den översta salen blir uttrycket mera splittrat. Här liknar Enckells små målningar individer som strötts ut på väggen. Siréns tre vita glasskivor för dialog med hans två svarta kvadrater på golvet.

Vastaa