HBL 14.12.2013 Videokonst har redan länge varit en självfallen del av konstscenen. Ända sedan 1980-talet har AV-experten Jorma Saarikko haft en central roll beträffande de tekniska lösningarna och apparaturen, förutom sitt alltid lika generösa och hängivna förhållningssätt gentemot konstnärerna.

Nu visar Helsingfors konstmuseum en utställning med videoverk av 12 finländska och internationella konstnärer. Dem har Saarikko fått välja av dem som han under åren har samarbetat med och som blivit mest betydelsefulla för honom. Som sig bör i sammanhanget är utställningen ytterst väl installerad och tillåter respektive verk att andas fritt.
De flesta av installationerna präglas av det fåordigt koncentrerade och är ibland helt ljudlösa. Poesin och det stillsamma finns rikligt representerade.

Inledningen ses redan vid trappan upp där små ljusfläckar utan avbrott flyter ned. Charles Sandison har förverkligat sin överväldigande ljusinstallation speciellt för utställningen.
I den strömmar ljuset som organiskt föränderliga ringlande strilar ut ur ventilationsöppningar och fyller väggen och golvet på sin väg nedåt. De strålar ibland samman för att bilda ord bara för att i följande stund lösas upp och bli till eruptioner av ofantliga mängder små ljusprickar. Effekten på golvet är hisnande och ger upphov till en illusion om det svävande viktlösa.

I de löst sammanhängande orden använder han i stället för ett neutralt typsnitt ett som för tanken till olika slags subkulturer vilket tillsammans med ordens konkreta fysiska form gör att något av den poetiskt oberoende magin går förlorad.

Den är däremot utmärkande för norska Ann Katrin Dolvens jättelika projektion från 2001 där skogsbrynet småningom ändrar karaktär. Ett ljudlöst skeende visar hur en gammal gran sakta återuppstår och tyst höjer sig upp. Symboliken är full av förtröstan.

I spanska Jordi Colomers video förenas urbana tivolistämningar med militära hänvisningar. En kvinna kör omkring i en bil med stora neonbokstäver, No Future, stiger ur och slående på en trumma marscherar bestämt längs tomma gator i gryningen. Rytmen betonas av ringande på olika sumrar i takt med tågandet. Budskapet förblir höljt i dunkel.

Ett annat slags dunkelhet återges i Eija-Liisa Ahtilas videoinstallation från 1998 som fokuserar på sinnets rubbningar. Metaforer för den splittrade personligheten återges i flera små monitorer där Aki, hans illusoriska drömskapelse Anne och Gud vardera gestaltas av ett flertal skådespelare. Schizofrenins bräckligt bedrägliga verklighet accentueras ytterligare av installationens vardagliga iscensättning.
Det fragmenterade framställningssättet som i Ahtilas verk sedermera antagit allt mer storvulna former är här välmotiverat som en väsentlig del av innehållet.

Betydligt ljusare ter sig Kari Cavéns flygförsök. I tre stora projektioner får han hjälp med att ta sig upp i luften med ett litet flygplan. Gång på gång misslyckas försöket men det tycks inte förmörka den uppsluppna kollektiva energin. I all sin glättighet äger verket betydande existentiella dimensioner.

Norska Kjersti G. Andvigs lakoniska verk får en att dra andan. Fulländningen i den vagt skimrande svarta formen mitt i sin ensamhet i det vita rummet är betagande. Det blir som en urkraft som oemotståndligt drar en emot sig. Den lågmälda ljudvärlden går dock förlorad bland ekon från de mer världsliga verken intill.

Kvinnan i amerikanska Tony Ourslers videoinstallation från 1995 har hamnat i trångmål under en länstol. Det hindrar dock inte henne från att ösa ur sig hotelser och fräcka tillmälen.