HBL 24.11.2012 I en tid med snabba förändringar och fokusering framför allt på materia är det befriande med en stilla förundran bortom det konkreta.

Det är vad Pasi Autio ägnar sig åt. I hans videoverk tycks tiden stanna och bereda rum för en blick inåt. Som om man skulle stå vid ett stort fönster kan här ses en stillsam stadsvy som rörlig bild. Människor och bilar kommer och går i en fullkomligt vardaglig miljö. En fjärran gestalt i mitten står dock till synes orörlig på trottoaren, ackompanjerad av en berättare som i lugn takt med anatomiska termer beskriver gåendets dynamik. De olika faserna illustreras av gestaltens knappt märkbara förflyttning.

Effekten av berättarens metodiskt upprepade beskrivningar påminner om hypnos, orden förlorar småningom betydelse och förefaller flyta samman. Resultatet blir ett oemotståndligt dåsigt tillstånd som känns behagligt. Här möts verklighetens olika skikt, det systematiskt kartlagda inre och det stilla flytande yttre. De förenas av koncentrationen som får en att reflektera över det överväldigande organiska nät av komplexa betydelser som döljer sig bakom de minsta små företeelser.

Ett mera gåtfullt skeende pågår i en video som domineras av pauser. I hörlurarna hörs ett monotont dovt ljud som påminner om hjärtslag. Ur mörkret uppstår en diffus öppning som sakta svävande ändrar form. Sporadiskt söker den sig till olika slags fönsteröppningar därifrån ett varmt ljussken kan skönjas ute i det fria. Bara för att plötsligt bli till intet igen, och återigen efter ett andrum i det mörka uppenbara sig någon annanstans. Allt emedan en lugn röst rytmiskt och i långsam takt räknar upp tal som blir allt mindre.

Även här blir man hypnotiserad samtidigt som en vag känsla av vaksamhet och förväntan väcks av det målmedvetna och orubbliga i räknandet.

I den tredje projektionen förefaller ögonblickliga bilder organiskt bryta sig ut ur en mörk väv. För korta stunder kan där skönjas något som påminner om fragment av planeter ute i rymden. Snart inser man att planeterna egentligen består av människohud. Ljuset ilar fram längs lena ytor som om det skulle vara fråga om smekningar. Skeendet upprepas i ständigt nya variationer och ger upphov till en stilla meditation.