Besynnerligt, ibland banalt

HBL 21.7.2007 Att vandra omkring bland Duane Hansons verk är en besynnerlig upplevelse. Till skillnad från många andra utställningar är det här till en början svårt att skilja mellan publik och konst.

Den sittande figuren kan likaväl visa sig vara en uttröttad besökare som en av Hansons många realistiska människofigurer i naturlig storlek. Man känner sig en aning generad när man närmar sig figurerna, som om man skulle överskrida gränsen till en annans integritet. När de dessutom förefaller helt inåtvända och försjunkna i sin egen verklighet tar det en avsevärd tid att vänja sig vid denna stillsamma tillvaro där även betraktaren intuitivt sänker rösten och saktar stegen.

Amerikanska Duane Hanson kände ett starkt samhällsengagemang och började sin konstnärliga bana med att uppmärksamma tillvarons avigsidor. Han gestaltade de svaga, offren för varierande orättvisor, på ett sätt där brutaliteten inte doldes. Av hans verk från sextiotalet visas här en skräptunna där man ur övrigt avskräde plötsligt urskiljer kvarlevorna av ett nyfött barn. Det chockerande uttrycket får förutom som en mänsklig tragedi också ses som en kommentar till den stränga abortlagstiftningen. Det andra arbetet från sextiotalet heter just Abort och ger uttryck för följderna av ingreppet genom ett lik övertäckt av ett vitt skynke.

På sjuttiotalet tog Hanson steget från det fysiskt stötande till att gestalta tristessen i det vardagliga livet. Hans hyperrealistiska människogestalter utrustades med tillhörande klädsel och föremål och blev på detta sätt till ett slags arketyper ur vardagslivet.
Hansons syn på människan förefaller tämligen dyster. Hans gestalter blickar inåt berövade från all slags entusiasm över livet. Ett äldre par från 1994 sitter på samma bänk men verkar i övrigt befinna sig bortom all slags själslig gemenskap. Deras hopsjunkna, desillusionerade gestalter ger uttryck för brustna drömmar och en obefintlig framtid.
En korpulent man med en tom blick sitter med sin walkman i händerna på en plaststol och är med de reklamförsedda tillbehören urbilden för gemene man som utan urskiljning eller åtanke kapitulerat inför den massproducerade konsumerismen. Tomheten i det meningslösa är oundviklig.

Det mest gripande porträttet utgörs av en ensam äldre dam som lugnt sitter på sin stol med händerna i famnen. Koftan på hennes axlar och den eleganta vita handväskan bredvid henne bildar tillsammans med det silvervita håret en yttre ram för hennes stillsamma resignation. Hon härdar ut som sig bör, ensamheten och ålderdomen till trots.
Av ett helt annat slag är kvinnogestalten från 1973 som här får representera de utslagna. Hennes bädd består av avfall där hon sjunkit ihop, blåslagen och till hälften medvetslös. Skorna som hamnat vid sidan om henne har blottställt de smutsiga bara fötterna och kjolen har åkt halvvägs upp. Den tröstlösa desperationen är omisskännlig och väcker en skamkänsla inför ett samhälle som låter bli att reagera.

Om Hansons uppenbara bekymmer för och medkänsla med den vilsna människan urskuldar hans hyperrealism blir förhållandet motsatt vad gäller hans porträttering av barn. Då det gryende livet ännu inte har hunnit sätta sina spår hos karaktären eller levnadsödet blir de realistiska dragen till ett tomt intet som endast står för kitsch. Likadant blir det med hans gestaltning av polis eller cowboy, representationen gäller där en hel yrkesgrupp då generaliseringen i sin avsaknad av nyanser eller insikt blir ointressant och ihålig.
Att på detta sätt fokusera på människan och genom individen söka gestalta det mera allmängiltiga fordrar en säker blick och ständig uppmärksamhet för att undvika den ur realismen lätt uppstående banaliteten. Duane Hansons uttryck präglas av en förblandning mellan insikt och fullständig själlöshet.

Vastaa