Besök i det immateriella

HBL 29.9.2007 På Konsthallen har nyss öppnats en utställning av Tanja Koponen, Pia Euro och Elena Näsänen som dessvärre pågår endast en vecka. Den korta utställningstiden motsvarar väl tillvarons förgänglighet som helheten söker ge uttryck för.

Här har de tre konstnärerna pietetsfullt ägnat sig åt att i dessa rum bygga upp en betagande serie upplevelser. Den första möter man redan vid trappan upp till övre våningen. Där uppe förefaller trappan att fortsätta, som visar sig i form av Elena Näsänens jättelika vertikala videoprojektion. Den immateriella trappan reser sig rakt upp och skapar tillsammans med ljusskenet en stillsam scen där endast de transparenta luftbubblorna sporadiskt dansar fram. Högst upp möts de och bildar en svärm knappt skönjbara eteriska formationer. Det ytterst rogivande uttrycket bryts endast av skuggan som till synes sakta faller över trappan.

Tanja Koponen vill pröva existensens gränser genom att låta en stor sal fyllas med dimma. Detta gör hon i spåren av Philip von Knorring som bara för några år sedan i mindre skala utforskade samma fenomen. Att stiga in här är som att förlora sitt fysiska lekamen samtidigt som luften tungt omger en. Att i ensamheten höljas av det vita intet där även ljuden förflyktigas blir till en stark andlig upplevelse. Närvaron av andra människor förvandlar erfarenheten till ett annat slags tillstånd där man fängslas av gestalterna som likt vålnader skymtar fram ur det vita. Paradoxalt nog erfar man också genom denna dimslöja rummets arkitektoniskt utsökta detaljer mera distinkt än tidigare. Koponens andra, kontrasterande, videoinstallation kan ses i det lilla studiorummet i bottenvåningen.

Dimman bildar ett väsentligt element även i Elena Näsänens övriga arbeten. Hennes monumentala videoprojektion i sin majästetiska ensamhet i den andra stora salen återger ett högt berg runt vilket dimman sakta höjer sig. Ett meditativt ljud ackompanjerar det ytterst kontemplativa skeendet och man distraheras endast sporadiskt av ett sorl av röster på främmande språk ur högtalarna bakom. Det är återstoden av de beundrande skarorna vid foten av det kinesiska berget Näsänen här har filmat. I en annan av hennes videoprojektioner övergår bilden sakta i en olik bild och ger på så sätt upphov till ett slags besynnerligt drömsk annan verklighet.
Pia Euro utforskar världen på ett mera vardagsförbundet sätt. Hennes videoinstallation med tio små monitorer på den tredje salens väggar gestaltar ett slags performativt flöde som består av tillfälligheter. Här förenar sig materien med ljud som kan höras från den spindelnätslika härvan som hänger högt ovanför, där hon fäst små högtalare. Såväl bilden som ljudet härrör från situationer i vardagslivet. Euro gestaltar tidens gång på sitt karakteristiska sätt, genom varierande konstruktioner där även ljusets skiftningar och människan har sin del. Fragmenten som för stunden uppstått förvandlas kanske till någonting annat eller blir till intet.

Frånvaron av det narrativa ger här ett ypperligt och ovanligt tillfälle till eftertanke och kontemplation. Också därför är det skäl att skynda sig hit före utställningens slut.

Vastaa