HBL 17.12.2011 Ända sedan 1939 har det varit tradition att årligen visa konst av De unga på Konsthallen. Förr var utställningen laddad med stora förväntningar då man på gallerierna enbart såg verk av etablerade konstnärer. Sedan länge har detta dock förändrats, numera börjar blivande konstnärer visa sina arbeten tämligen omgående efter påbörjade studier.
Bildkonstakademin har flera egna gallerier och också konstvärlden i övrigt slukar ivrigt de unga förmågorna. Till skillnad från förr är det här inte längre fråga om ett rituellt inträde till konstvärlden utan snarare om en högst vardaglig upprepning av det som varit. En del av verken kan nämligen kännas igen från slututställningar. Sålunda uppstår frågan om det meningsfulla i att på detta sätt göra en samlingsutställning av det enda skälet att konstnärerna är unga. I synnerhet när de flesta endast deltar med ett verk.
Konsthallen tycks också ha tagit steget rakt in i marknadens svalg, helt i enlighet med tidens anda. Utställningskatalogen heter köpguide och fokuserar på konst som konsumtionsvara. Besökaren undervisas i köpandets konst alldeles som i vilket varuhus som helst.
Den här gången har hela femtiosex unga konstnärer invalts av juryn. Trots det stora antalet verk är första intrycket ytterst svalt och intetsägande, en formalistisk elegans där stora uttryck lyser med sin frånvaro. Hängningen påminner om de klassiska salongernas tid i det förflutna. Småningom börjar nyanserna ge sig tillkänna och det visar sig finnas en del av intresse.
Det poetiskt melankoliska ses på flera håll, bland annat i Eeva Karhus stora drömska fotografi där en gåtfullt overklig skog sluter sig kring en stig på väg mot tomma intet. I Kati Lehtonens prisbelönta verk blir en stor mängd aluminiumkvadrater till en kontemplativt böljande illusorisk vattenyta, förverkligad med hjälp av blyerts.
Utställningens pärla är Timo Takalas stillsamma verk Pieniä voittoja. Högt på anspråkslösa ben av träribbor vilar en kudde där en uppsjö knappnålar bär upp ett stenblock. På ett lakoniskt sätt ges här uttryck för livets paradox i en existentiell begrundan. En förundran inför tillvaron som griper en djupt.
Natur och framför allt djur förekommer här i olika former, om än främst med en estetisk utgångspunkt. Så är det inte med Erika Erres tankeväckande installation. Ur en hel vägg tränger sig små organiska piggar fram. De visar sig vara klor från rävar. Sara Bjarlands känsliga videofilm visar en mera lyrisk aspekt av naturens fulländning. I den ses gracilt dansande fjärilar i närbild. Kalle Mustonens jättelika skulptur i återanvänt trä ger prov på en förträfflig känsla för materia.
Det finns få tecken på samhällsengagemang. Närmast kommer Mikko Kuorinki med sitt begreppsliga verk i form av en hoprullad trasmatta som vävts av sönderklippta nationalflaggor från alla EU-länderna. En träffande yttring om dagens politiska situation som styrs centralt av de ekonomiskt starka länderna. Liknande skärpa finns i Jukka Silokunnas korta videofilm som föreslår en miljövänlig åtgärd. En bil löses upp i snabb takt och blir till intet mitt framför en skogsscen.
I övrigt blir videofilmerna ett dilemma. Helheten är ojämn och erbjuder så en välkommen spricka i den annars beskedliga helheten. Man har dock valt att visa de flesta av filmerna i en screening, med en längd på 60 minuter. Det innebär att man inte själv kan välja vilka filmer man vill se i sin helhet. Irritationen växer då det numera tycks ignoreras att de flesta kortfilmer tjänar på att just vara korta och inte tänjas ut i det oändliga.