HBL 8.11.2010 Varandets beskaffenhet är ett ständigt ämne för förundran. Allt efter förmåga och intresse kan ämnet närmas mer eller mindre konkret. Konsten erbjuder outtömliga möjligheter till just detta. Taneli Rautiainen har valt en väg där det fåordigt lågmälda står i fokus. I stället för att erbjuda svar vill han väcka fler frågor. I hans värld finns inga självfallna sanningar. Hans förhållningssätt sluter sig samman med den uråldriga strävan att uppmärksamma det som finns.

Utställningen är ytterst avskalad. Den består av ett slags arkitektoniska förskjutningar där två stora vita element formar om rummet. Det första är som en ytterligare vägg som uppstått ur den ursprungliga. Det stora vita kvadratiska stycket är fastsatt och böjer sig längst ned i en elegant båge. Illusionen av en vägg accentueras av listen som på det sedvanliga sättet omger nedre kanten. Här möter det verklighetstrogna influenser ur surrealismen där verkligheten blir till en annan. Det minimalistiska uttrycket lämnar tolkningen helt öppen.

I det övre rummet uppenbarar sig ett motsvarande vitt stycke konkret som mur. En mur som i dörröppningen hindrar ingången till rummet. Rummets existens anas genom det lilla mellanrummet mellan väggen och öppningen. Från sidorna lyser ett mjukt ljussken som låter en föreställa sig en bakomliggande verklighet. Ljusets subtila väsen förlänar det konceptuella verket också en mera poetisk dimension.
På det här sättet tycks Rautiainen vilja få oss att uppmärksamma de ofta små nyanserna i tillvaron som ständigt på nytt formar vårt medvetande.

Rautiainen undviker förklaringar, ända till den grad att texten i hans informationsblad endast består av snedstreck. Detta blir en manifestation mot den beklagligt utspridda floden av mest komplicerade teoretiska förklaringar som numera är ett ofrånkomligt element i utställningssammanhang.