HBL 2.6.2012 Gränserna mellan olika konstarter har med tiden blivit allt mer diffusa. Också måleriets konventioner ifrågasätts ständigt och bereder rum för mångfacetterade tolkningar. Nordens största konstpris, Carnegie Art Award, instiftades 1998 och fokuserar uttryckligen på måleri. Vandringsutställningen med verk av 17 nordiska konstnärer har nu nått Amos Andersons konstmuseum efter att först ha exponerats i Oslo och Stockholm.
Antalet konstnärer har i jämförelse med tidigare år reducerats vilket betyder en större koncentration på själva uttrycket. Tyngdpunkten ligger på måleriets traditionella former med vissa försiktiga steg mot det mera rumsliga och begreppsliga. Här uppenbarar sig inga manifest om det samtida måleriets väsen, i stället är det fråga om ett brett spektrum fjärran från gemensamma teman.
I synnerhet i den nedersta våningen har det byggts upp en intressant dramaturgi där det expressiva balanseras av det förbehållsamt avskalade. Stommen bildas av Heikki Marilas (f.1966) tre jättelika blomstermålningar som förskaffade honom första priset. Hans ymniga uttryck har sina rötter i barockens stilleben som han transformerat till halvabstrakta orgier i skönhet och sinnlighet. Det eruptiva till trots återstår kompositionens strikta yttre form som referens till förebildernas harmoni.
Det harmoniskt välbalanserade utmärker isländska Hildur Bjarnadóttirs (f. 1969) ytterst tilltalande minimalistiska serie med små monokroma målningar i varierande gula nyanser. Hennes verk visar sig bestå av dukar som vävts av ull färgad med ogräs ur Reykjaviks stadslandskap. De begreppsliga skikten förenas så till ett subtilt nät av estetisk kvalitet och den fysiska verklighetens paradoxer. Det oönskade och oansenliga lyfts fram och ges en ny betydelse.
En elementär del i helheten har finländska Stig Baumgartners (f. 1969) målningar. Han återupplivar modernismens rena former utan ett spår av det stelt självupptagna och slutna som lätt karakteriserar det strängt abstrakta uttrycket. I stället andas hans måleri fritt och förmedlar genom den finstämda färgsättningen och de diskreta förskjutningarna en känsla av rymd och flyktighet. Hans abstrakta rum tycks ha uppstått intuitivt och vara en del av ett cykliskt förlopp utan ände. Formerna underkastar sig inte den traditionella kompositionen utan sträcker ut sig som beredda på nya beröringar.
Svenska Klara Lidéns (f. 1979) konceptuella verk förefaller här något vilsna, som fragment lösryckta ur sitt ursprungliga sammanhang. Den urbant vardagliga utgångspunkten där kollektiv kommunikation har en framstående roll förvandlas så till sin egen motsats, salongsanpassad estetik.
I de övre våningarnas mindre salar blir stämningen bokstavligen tätare. Danske Christian Schmidt-Rasmussen (f.1963) håller sig till det utpräglat postmoderna förhållningssätt där allsköns referenser till konsthistorien utan urskillning förenas. Resultatet blir ett anonymt uttryck med narrativ av naiv karaktär.
Narrativ av ett helt annat slag framförs av Henriette Heise (f.1965) från Danmark. Hon har tapetserat en hel vägg med ett foto där innehållet i en ficka vagt antyds. I hennes videofilm återspeglas symboliken av den organiska föränderlighet full av närmanden och avsked som livet utmärks av.
Det eteriskt förgängliga representeras av isländska Ragna Róbertsdóttir (f. 1945) vars näst intill transparenta miniatyrlandskap har bildats av kristalliserat salt på glas. Också svenska Cecilia Edefalks (f. 1954) video med ljusets stillsamma skiftningar drar till sig. Hon tycks dock inte helt lita på det fragila skeendet då hon alltför konkret har fyllt sin lantliga scen.
Iakttagelser ur lantlivet blir poesi i svenska Anders Erikssons (f. 1975) förtätade mörka målningar. På sitt lakoniska sätt fångar han det essentiella såväl på målningarna som på fotografierna.
Mera komplicerad ter sig världen för danska Ditte Ejlerskov (f. 1982). Hon tycks kämpa med mångfalden och söker strukturera den med hjälp av sitt omfattande encyklopediska arkiv, handgjorda anteckningsböcker fyllda av observationer och skisser.
Ann Edholm (f. 1953) från Sverige behärskar på ett suveränt sätt de geometriska formerna. Då hon också inser vikten av pauserna och det till synes tomma ger målningarna skärpan till trots uttryck för ett inre djup. Målningarnas monumentala karaktär skulle dock framträda mera naturligt i rymligare utrymmen.