HBL 18.2.2012 Teknologisk minimalism har sedan början av 1990-talet karakteriserat Tommi Grönlunds (f. 1967) och Petteri Nisunens (f. 1962) avskalade konst. Det är dock endast det yttersta skiktet i deras mångbottnade konstnärliga uttryck. Ur den avancerade teknologiska perfektionen uppstår subtil poesi fylld av paralleller till det som genom tiderna upptagit tänkare och konstnärer.

Deras fokus ligger på fysikaliska fenomen som hypnotiserar genom det till synes övernaturliga, som samtidigt känns fullkomligt självfallet. Som arkitekter har de förmågan att ta rummet i besittning med ytterst få medel där ljud och ljus är av stor vikt.
Utställningen på Galerie Anhava består av ett flertal rumsliga verk där sinnligheten möter det kontemplativa och poetiska. En klunga små avlånga stycken i rostfritt stål hänger från taket och möter var sitt tvillingstycke som i ändan på en tunn vajer höjer sig från golvet.

I trots mot tyngdkraften möts de bara nästan och väcker så förundran inför avvikelsen från naturlagarna. Det som inte borde vara möjligt blir på så sätt en symbol med många bottnar och en påminnelse om den styrka som även det till synes fragila kan hölja.

Tidens gång förkroppsligas här genom en rad timglas i modern tappning. Sanden rinner sakta och oavbrutet mot golvet och i en växande hög som låter en ana det sköna i naturens orörda former.

På grund av den svaga luftströmmen bildas det av de finaste kornen en skugga från högen vilket ytterligare framhåller betydelsen av det tillfälliga och oavsiktliga. En fin metafor för det som finns bortom människans vilja och intention. Det föränderliga kommer till uttryck också i ett verk där ett helt hav små metallkulor med jämna mellanrum strömmar från en sida av en stor kvadrat till en annan. Den rörelse som några få kulor sakta inleder växer till en störtflod som drar med sig alla andra. Rörelsen är organisk och ljudet för tanken till havets vågor. Alldeles som hos allt levande förbyts harmonin plötsligt i kaos för att i följande stund återigen uppstå. Eller tvärtom.

Harmoni råder i rummet där metallvikter svävar fastsatta i ett slags långa metallfjäder hängande från taket. Takten i den mjuka böljande rörelsen är organiskt skiftande. Livets paradoxer återges här på ett känsligt sätt då det ljudlösa skeendet transformerar det tunga till något helt viktlöst. Detta framhävs ytterligare av de rörliga skuggorna på väggen. Resultatet blir en ytterst meditativ och gripande upplevelse som det är svårt att slita sig ifrån.

Ett undantag av det i övrigt subtila utgörs av en omfångsrik metallkonstruktion som symboliserar kassaflödet. I den befinner sig en hel rad gamla mynt i en oavbruten diagonal rörelse. Mekaniken påminner om den i gamla pajazzo-spel och tycks vara förknippad med nostalgi. Samtidigt illustreras här något av vår samtid och dess fokusering på ekonomiska värden. Den träffande symboliken till trots blir verket här alltför dominerande, inte minst beroende på det skrällande ljudet.