HBL 16.6.2012 Till skillnad från traditionella sommarutställningar har Mänttä bildkonstveckor alltid fokuserat på samtida, mera alternativa uttryck. Årets val av konstnärer har gjorts av Ilona Valkonen, också själv bildkonstnär. Här syns tydligt det som förlänar konsten dess särdrag, nämligen ett eftertänksamt förhållningssätt. Trots det stora antalet konstnärer – kring trettio – ger utställningen med de många installationerna ett luftigt intryck.

I stället för att erbjuda svar förmedlas en känsla för det fragila och ständigt föränderliga som livet utmärks av. Nyfikenhet och iakttagelseförmåga har lett konstnärerna i deras strävan efter uttryck som i många fall har en skissartad karaktär. I de öppna verken berörs en bred skala ämnen som knyts samman av den koncentration som utmärker de flesta av dem.

Surrealistiska drag samsas med visuella dagboksanteckningar. Många av installationerna består av fragment som härstammar ur det vardagliga livet. Till exempel Emma Helle (f. 1979) har av bruksvaror byggt ett slags bo där hon via ting och ord söker strukturera det som kan vara av vikt. Genom att lämna tolkningen öppen föreslår hon möjliga utvägar till vidare insikter.

Livets mångfald står i fokus också i Maija Blåfields (f. 1973) videoinstallation. Hennes rörliga bild uppenbarar sig i rytmiska cykler och ackompanjeras av tal. Bilderna är en sammansättning av dokumentära scener med poetiska drag. De utmärks av begrundan som får henne att uppmärksamma betydelser hos det till synes anspråkslösa.

Av relativt få målare representerar Marjatta Holma (f. 1976) med sina fåordiga monokroma verk en ypperlig mognad i uttrycket. De förfinade färgnyanserna accentueras ytterligare av den kontrasterande svarta kvadraten och installeringen betonar den kontemplativa helheten. Sitt eteriska väsen till trots andas målningarna en sällsam styrka där de samspelar med rummets arkitektur.

Samspel med arkitekturen intresserar också Antti Oikarinen (f. 1974) vars ljusa ribba näst intill obemärkt smyger längs de arkitektoniska formerna. Den kan upptäckas på de mest överraskande ställen där den syns för att sedan plötsligt bli till intet bara för att på nytt uppenbara sig någon annanstans i byggnaden. Det som förefaller bestå av tillfälligheter visar sig dock vara en målmedveten led genom flera våningar ända upp till byggnadens tak. Den lågmälda kommentaren blir en förträfflig påminnelse om vikten av uppmärksamhet och medveten närvaro.

Uppe på taket finns också Pia Siréns (f. 1982) trädgård som byggts av plastskynken. Till skillnad från tidigare lider verken här av den konkreta bakgrunden som inte erbjuder den behövliga kontrasten till det konceptuella verket.

Det begreppsliga framträder i Denise Zieglers (f. 1965) minimalistiska skulptur där formerna för tanken till matematiska ekvationer. Hennes skylt med ett enkelt om än gåtfullt budskap har mödosamt förverkligats genom en ofantlig mängd korsstygn. Seval Sener (f. 1977) har i sina små miniatyrmålningar samlat intryck av konstens stora klassiker. De har blivit delar i mikroskopiska scener där perspektivet förskjuts och bildspråket påminner om den islamska abstraktionen. I hennes känsliga verk förenas således traditioner från öst och väst.

Linda Granfors (f. 1978) och Aura Hakuris (f. 1977) installation tycks fokusera på gemenskap. De har i ett svart rum byggt surrealistiskt influerade fysiska scener där två dockor har huvudrollen. Ljudet från två diaprojektorer ackompanjerar och i bilderna återges historierna i en annan form.

Olli Keränens (f. 1979) konkreta koja dit man klättrar längs stegen överraskar med ett eteriskt och samtidigt strängt tyglat innehåll. Det motsatta karakteriserar Heli Vehkaperäs (f. 1976) säregna collage av färger och former som behärskas av en prunkande energi.