HBL 25.1.2020 En outtömlig skattkammare öppnar sig i Konsthallen där Anu Tuominens konceptuella verk från nästan tre decennier visas. Hennes konstnärliga värld utmärks av någonting som gör konsten unik, nämligen förmågan att ur vardagen urskilja och sätta samman element till betraktelser fyllda av överraskningarnas estetik, värme och känsla för humor. Hon observerar och samlar, uppmärksammar små detaljer och nyanser som annars lätt passeras obemärkt. Av dem skapar hon en visuell värld där de välbekanta föremålen ordnas på nytt och ger upphov till insiktsfulla äventyr i färgens och tingens ljuvliga domäner. Hennes upptäcktsfärder innefattar såväl naturen som loppmarknader där det bortglömda, nötta och obehövliga kan återupptäckas och samlas. 

Sålunda består hennes rumsliga scener av en ofantlig mängd enstaka föremål som genom upprepning transformeras till idéer samtidigt som de behåller sin igenkännbara fysiska existens. I verken ingår en stark utsträckning av skeenden, det minsta lilla fragment har sin del i en process. På så sätt blir de ett slags inledningar till en gärning utan slut. Nya betydelser växer fram ur de ibland halvfärdiga förloppen, som en uppmuntran till tanken att färdas vidare. Ett av de essentiella dragen i installationerna är hantverket, de virkade, stickade eller sydda komponenterna. De kan symbolisera vad som helst och förenade med gamla ting återge bland annat salt, tevatten, färgcirklar eller kvinnans mått.  

Förutom föremål samlar Tuominen på allt; färger, ord, betydelser, stämningar och minnen. Dem ordnar hon enligt sin egen logik i listor, skaror, klungor, högar och rader för att skapa dem ett sammanhang. Hon ser paralleller mellan skilda fenomen och får fram dem genom att koncentrera sig på det förtroligt fåmälda. Förståelsen för det bräckliga och grafiskt märkta förlänar alldagliga material nya perspektiv där det starka och sårbara möts. Tuominen påminner om en trädgårdsodlare som varsamt sköter om varje gryende liten planta för att pröva dess ihärdighet och vilja att frodas i nya omständigheter. 

Det är glädjande att Tuominens intima konst förblir känsligt intim även i Konsthallens vackra men kolossala salar. Hon behåller sin konstnärliga integritet i stället för att försöka anpassa sig till det stora formatet, som så ofta sker. Det enda arbetet i kolossalt format är Äkta färgcirklar (1997-), en ändlös mängd virkade pannlappar från loppmarknader som fyller en hel vägg. Det är fråga om en glödande ymnighet av kulörer, i sann koloristisk anda om än med minimalistiskt strama drag. De övergivna och av människans hand märkta pannlapparna uttrycker väl Tuominens förhållningssätt som tvärtemot minimalismen betonar vikten av det personliga samt detaljernas avgörande betydelse.

Tuominens materialexperiment ger upphov till ett outsinligt flöde av sinnesförnimmelser. I hennes händer blir pennstumpar, stenar, garner, porslin med mera delar i en ny verklighet där slumpen som leder till fria associationer bildar kärnan i kampen mot vanans förgörande makt. Perspektivskiften fungerar som medel till att utforska betydelser och deras uppkomst. 

Ett exempel är begreppet renhet som gestaltas genom en saklig fyrkant uppradade suddgummin i varierande storlekar och färger, det ena mera utslitet än det andra. Ett annat perspektiv på begreppet renhet och dess betydelse utgörs av en samling begagnade bleka tvålar i sina skålar. I själva verket är tvålarna stenar funna vid havet, formade av vatten. Genom liknande invecklade transformationer av betydelseskikt närmar hon sig begreppets innersta från flera håll samtidigt och får det att bli ett sinnligt äventyr av såväl visuell som ontologisk karaktär.

Boken som getts ut av Finska Konstföreningen i samband med utställningen är lika inspirerande som Tuominens konstnärliga värld. Den utgör ett välkommet undantag bland samtidens publikationer genom att i all enkelhet fokusera på eftertänksamma texter samt väl valda och placerade bilder, helt i avsaknad av påhittiga avancerade grepp.