HBL 9.9.2012 Den storslagna kulturen i Persien, sedan 1935 Iran, är en av grundstenarna för den moderna civilisationen. I dagens västerländska medier är historien undanträngd och Iran berörs uteslutande i termer av kärnkraft och islamsk problematik. I dag levs vardagen i skuggan av prästerskapet och präglas av stor vänlighet.

En gång var jag på avstånd bekant med landets kultur och språk. Sedan dess har jag drivits av ett begär att rent konkret få ta del av dem. Därför var det med stor förväntan jag anlände till Teheran under senvintern, en månad före landets stora nyårshögtid nouruz, som firas i slutet av mars. Efter några dagars urbana vimmel i huvudstaden Teheran begav jag mig på en efterlängtad resa mot Persiens gamla städer.

Bussresan till Kashan, några hundra kilometer söder om Teheran, går via Qom som är det islamska prästerskapets heliga stad. Även under det korta uppehållet på busstationen kan religionens närvaro förnimmas. Anblicken av allvarsamma mullor med sina skägg, slängkappor och turbaner får mig att ytterligare ordna den scarf som alla kvinnor fyllda nio år förväntas hölja håret med i Iran.
Väl framme i Kashan sitter jag på det traditionella hotellets altan i månsken under stjärnorna lyssnande till lågmälda toner av gammal persisk musik och grips av en hänförelse som förblir min följeslagare under hela resan.

Traktens mångfacetterade historia sträcker sig ända in i forntiden. Flera tidigare privatägda khane sonnati, traditionella byggnader, kan nu besökas av allmänheten. Den storslagna arkitekturen karakteriseras av ett invecklat nät av passager som omsluter rum i flera våningar koncentrerade kring innergårdar med träd och bassänger. Rikedomen av ornament och valv får en fortsättning i ett gammalt hammam, ett badhus där det sociala livet florerade förr.
Basaren med till synes oändliga gångar täckta av ornamentfyllda valv härstammar ursprungligen från 1200-talet. Den doftande och livfulla blandningen av kryddor, garn, handvävda mattor och rosenvatten är som ur en dröm.

En privat förare skall köra mig till Isfahan, men först stannar vi utanför Kashan i den persiska trädgården Bagh-e Fin, symbolen för paradiset. Den har uppförts under den safavidiska dynastin och de uråldriga stora träden har hållits vid liv av den gåtfulla källan Soleymanieh från vilken vattnet i det karakteristiskt geometriska kanalsystemet härstammar.

Mina forna språkkunskaper i farsi börjar återuppstå under bilresan då föraren inte talar annat men gärna vill samtala.
Snart är vi inbegripna i en diskussion om allt ifrån hans barns skolgång till olika maträtter och persiska poeter.

Det karga berglandskapet är förtrollande och plötsligt är vi framme vid den gamla byn Abyaneh. Trakten kring den av röd lera tätt byggda bergsbyn har sedan årtusenden bebotts av zoroastrier som först mot slutet av 1500-talet konverterade till islam. De sista kvarlevorna av deras eldtempel kan ännu skönjas i byns hjärta. I fruktträdgårdarna längre ner vid bergsluttningen odlas äpple, päron och plommon.
De flesta unga från Abyaneh har lämnat byn och är kända för sin extremt höga akademiska utbildning.

Färden nedåt mot Isfahan tar ytterligare ett par timmar. Under den första kvällen på det traditionella hotellet får jag ta del av en hypnotisk musikföreställning där verser ur det persiska nationaleposet Shahname (Konungaboken), författat i början av 1000-talet av skalden Abu al-Qasem Ferdousi, deklameras ackompanjerade av flera trumspelare. De traditionella instrumenten daf och tonbak är karakteristiska för musik av islamska mystiker, sufier. Ett samtal efteråt om konstens väsen med musikerna gör mig medveten om begränsningarna i mina persiska språkkunskaper.

Isfahan är en trolsk stad som gjordes till Persiens huvudstad av Shah Abbas den store (1571-1629) och kallas sedan dess nesf-e jahan, ”universums hälft”. Vid den tiden uppfördes det jättelika torget Naqsh-e Jahan där två moskéer med sina sagolikt ornamenterade turkosblå kupoler möter det kungliga palatset Kakh-e Ali Qapu omgärdat av basarerna. På gångavstånd, mitt i en ljuvlig park med stora gamla träd, höjer sig palatset Chehel Sotun från samma tid. Namnet betyder ´fyrtio pelare´ av vilka tjugo ses som reflexer i vattnet i den stora bassängen framför.

Bortom altanen öppnar sig storslagna salar där miniatyrmålningar och jättelika fresker återger scener ur Persiens historia.
De båda palatsens sublima väsen med altanernas ytterst graciösa höga kolonner i trä och förfinade takmålningar griper mig djupt.
Det gör också den vid första anblicken mera anspråkslösa moskén Masjed-e Jamè, Grunden till de äldsta delarna utgörs av zoroastriernas eldtempel och i de tysta salarna förekommer arkitektoniska element från mer än tusen års tid.

Förstummande. Att utforska stadens alla rariteter skulle ta veckor i anspråk.

Rosenträdgårdarnas, poesins och lärdomens Shiraz, ännu några hundra kilometer söderut, var under medeltiden en av de viktigaste städerna i den islamska världen. Det gamla hotellet ligger mitt i en labyrint av smala gränder och erbjuder bekantskap på farsi med poeter och arkitektstuderande. Med dem besöker jag moskéer och de älskade poeternas, Hafez och Sa´adis, gravmonument.

I synnerhet vid Hafez gravsten i månsken vid skymningen är poesins närvaro påtaglig genom den tysta deklamationen av hans strofer. Efter en hel dag tillsammans vill de unga arkitekterna bjuda hem mig på middag.

Så kommer jag till en av världens äldsta städer längs sidenvägen, Yazd. Där präglas stadsbilden av graciösa badgirs, vindtorn som redan långt före modern tid fungerat som redskap för naturlig ventilation. I den forntida ljuva staden står tiden stillai ett labyrintiskt nät avtrånga gränder inramade av kupolförsedda hus byggda av lera och halm. Att sakta ströva omkring där blir en poetiskt meditativ erfarenhet bortom den fysiska verkligheten. Vandringen upp till tystnadens torn, dakhma, där zoroastrierna förr lämnade sina döda är överväldigande.

Färden på femhundra kilometer tillbaka till Teheran går snabbt i tåget där jag placeras i en vagn endast för kvinnor.
Unga studerande på sin sedvanliga hemfärd över veckoslutet blir förtjusta över en utlänning som talar deras språk. Jag får ta del av deras framtida planer där de unga kvinnornas drömmar vägs mot familjernas vilja.
Deras entusiastiska skildring av öknens magi gör mig uppmärksam på ytterligare ett skäl till att återvända till Iran.