HBL 3.1.2009 Utställningen Molnteckningar presenterar en ojämn samling nutidskonst från Asien. En karta över verken och deras lokaliteter finns tillgänglig och visar sig vara ytterst behövlig då verken tycks ha spritts till mera oåtkomliga ställen på museet. Det är svårt att finna en annan gemensam utgångspunkt än konstnärernas härkomst. Mycket i utställningen balanserar vid gränsen till kitsch och varudesign men här finns också kritiska kommentarer till och reflektioner kring vår samtida tillvaro. Att förena öst och väst är inte heller i bildkonst oproblematiskt. Det mest genuina innebär att man utgår från sin egen bakgrund även om metoden och presentationssättet är universella.
Hemmet berörs ur vitt skilda perspektiv. Do Ho Suh från Korea har avbildat gaveln av sitt barndomshem i ett transparent tyg som grönt skimrande svävar ovanför besökaren i Kiasmas foajé. I det immateriella finns spår ur den traditionella österländska meditationen förenat med tanken om ursprungets betydelse. I kinesen Wang Gongxins videoverk avbryts faderns och sonens rofyllda läsestund av ett kraftigt vinddrag som sist och slutligen raserar familjens hela hem. Det patetiska i gesterna och familjemedlemmarnas ansiktsuttryck för in en löjeväckande ton i det smärtsamma. Samma slags fånighet utmärker den likaså kinesiska Jiang Zhis videoverk där den asiatiska vardagen ackompanjeras av en handrörelse bekant från klassisk västerländsk balett, kompletterat med de tillhörande tonerna. De två företeelserna representerar två skilda världar vars tanklösa förening förblir en tom gest.
Japanska Hiraki Sawas hem har blivit en surrealistisk scen för flygplan i miniatyrformat. I videofilmen närmas hemmet stegvis utifrån tills de små flygplanen uppenbarar sig färdiga för avfärd. Det ena efter det andra lyfter från golvet och sätter kurs åt olika håll mot dörrar på glänt. Enträget och lugnt pågår denna absurda invasion med tilltagande trängsel i luften till dess man på nytt befinner sig under bar himmel och flygplanen sakta beger sig iväg. Det behärskade uttrycket tillsammans med det orimliga i tanken blir ett slags teknologisk kontemplation med vaga aningar av oro.
Chiharu Shiota från Japan skapar rum med hjälp av svart tråd. En ofattlig mängd av tråd bildar sfärer där det inuti finns varierande föremål. Här formas de till kuber som hängts ur taket på olika höjd. Det lilla formatet och mängden av verk reducerar tanken till ting till skillnad från konstnärens tidigare verk där det av tråd växer fram hela rum. Det gåtfulla har här blivit tyglat och förtrollningen har sålunda gått förlorad.
Koreanska June Bum Park behandlar i sina videoverk dilemmat med den allt mera konstgjorda och styrda verkligheten. Den rörliga bilden ändrar i snabb takt karaktär från ett lummigt landskap till ett center nedtyngt av reklam och bilar. I en annan video projicerad på golvet syns ett spel av mänskliga individer filmade uppifrån. De sitter alla vid sina små bord och byter oupphörligen plats som styrda av en osynlig makt. Det mekaniska fungerar som en symbol för den enskilda människans maktlöshet inför samhällsmaskineriet.
Förutom dessa visas verk av ytterligare sex konstnärer. Utställningskatalogen inleds med sponsorns kommentar vilket bekräftar den nya mera framträdande roll som finansiären nu, beklagligt nog, fått också i konstsammanhang.