HBL 6.3.2010 Konstnärsföreningen Arte föddes för femtio år sedan ur konstnärernas missnöje med det dåvarande Åbo konstnärsgille som uppfattades som alltför konservativt och stelt. 14 konstnärer, bland dem Kauko Mäkinen, Alpo Jaakola och Kauko Lehtinen, trädde ut ur Konstnärsgillet och grundade Arte. Deras avsikt var att förbättra villkoren för konstnärerna och att främja utställningsverksamheten. Föreningen hade i början av åttiotalet under kortare tid ett eget galleri, Joe´s. Sedan 1988 har galleri Titanik vid åstranden i centrala Åbo varit föreningens hemvist.
Mycket har hunnit hända under de gångna femtio åren. På det politiskt aktiva sjuttiotalet hade Åbo-konstnärerna en betydande roll i landets konstliv. Konstnärer som Harro Koskinen eller Erkki Mykrä framförde samhällskritik i sina radikala arbeten. Också popkonsten hade ett starkt säte i Åbo. Åttiotalet förde med sig aktiva konstnärsgrupper i stil med Vaahtopäät där Manno Kalliomäki, Hilkka Könönen, Anna-Maija Aarras, Ann Sundholm och Kimmo Ojaniemi gemensamt ägnade sig åt olika slags konstprojekt. Aarras och Sundholm bildade tillsammans med Sussi Henriksson också gruppen Salong 3+ som verkade aktivt för en livfull blandning av handarbete och kvinnlig dekadens.
Performance är inte heller främmande i Åbo. På nittiotalet var det bland andra Irma Optimisti som med sina humoristiskt matematiska föreställningar berörde tidens löjeväckande fenomen.
För att åskådliggöra de olika decennierna har Arte valt att bjuda in ett antal kuratorer ur de egna leden för att skapa jubileumsutställningen. Var och en har tilldelats ett helt decennium. På så sätt är det inte fråga om en utställning i vanlig bemärkelse utan snarare om en redogörelse av det som har hänt.
Här finns otaliga dokument, såväl i form av text som av olika slags filmer. Åttio- och nittiotalet skildras med hjälp av långa bänkar längs med väggarna. På dem trängs material från fotografier och texter till enstaka mindre arbeten och monitorer där de olika konstarterna belyses. Här och där har placerats konstverk men framför allt tycks det vara fråga om ett arkivbestånd som nu lyfts fram till beskådande.
De tidigare decennierna gestaltas mera traditionellt. 2000-talets unga kuratorer har i sin egen avdelning tagit hjälp av ett grepp som för tanken till socialismens monotona uttryckssätt. De inbjudna konstnärerna har instruerats att delta med paket som skall föreställa gåvor till föreningen. Resultatet är presentbord övertäckta med – just det – paket.
Här anas något av den resignation som Arte efter sitt entusiastiska och betydande förflutna tycks ha stelnat i, det opersonliga förhållningssättet där man utgår från det allmänna och formella. Man har övergett de uppfinningsrika och glatt säregna uttrycken och utspelen och smittats av just det man förr har kämpat emot; nämligen de likgiltiga och enformiga trivialiteterna.