HBL 7.9.2013 Tanken på en jubileumsutställning kring identitet fokuserad på några få konstnärers uttryck är tilltalande. På så sätt slipper man en svårövergriplig och ytlig sammanställning som ofta är fallet med stora samlingsutställningar. Nu koncentreras helheten på fyra yngre konstnärskap av sinsemellan olika karaktär.
Aurora Reinhards ångestskapande arkiv består av bilder och föremål som belyser dagens artificiellt inriktade stereotypier. Hennes konst är starkt inspirerad av populärkultur, kitsch och reklam. Hon gestaltar träffande tomheten i de förväntningar och föreställningar som tycks prägla vår allt mer materiellt inriktade tillvaro. Samtidigt blottar hon det bedrägliga i fokuseringen på yttre attribut och det ihåliga i en illusorisk perfektion.
Många av verken är märkta av surrealistiska tankegångar. Förskjutningar av de till synes fulländade ytorna framstår som belägg på en vacklande identitets ängslan inför förväntningar utifrån.
Som motsats till strävan efter ytlig fulländning ses här en multiinstallation i ett slutet mörkt utrymme med ljud, ljus och rörlig bild av Erkka Nissinen. Hans säregna videobilder utmärks av en humoristiskt färgad mild anarki med stråk av absurdism. Där döljer sig även diskreta kommentarer på det befängda hos samhälleliga fenomen.
Fragmentariska scener med tre maniska karaktärer bryts sporadiskt av högljudda ljudexperiment under vilka bildytan i febril takt löses upp i skiftande geometriska färgfält.
Dessa flankeras för stunden av blinkande ljus i likadana granna färger som väcker de strikta formerna på väggarna till liv, som om strängt minimalistiska element plötsligt skulle fly sina domäner för att söka ett nytt liv.
Nissinen spelar själv med sin överdrivet brutna engelska en central roll i urbana skådespel där rytmiska upprepningar och oväntade perspektiv resulterar emellanåt i fullständigt oemotståndliga händelseförlopp.
Pilvi Takala arbetar med sociologiskt orienterade videoverk där hon genom ett dokumentärt grepp återspeglar verklighetens dolda sidor. Hon intresserar sig för outtalade strukturer och regler som under ytan har en avgörande betydelse för människors sociala gemenskap.
Nu är hennes ämne ett amerikanskt internat för välbärgade ungdomar. På ett lakoniskt sätt återger hon bördan av en lärargärning på ett slutet institut som påminner om ett miniatyrsamhälle med totalitära drag. De flesta av livets funktioner blir ombesörjda innanför den tyglade verkligheten. Lärarnas ansvar är övergripande, ända till en bristningsgräns där den personliga integriteten drabbas. En torr humor utmärker fragmentariska skildringar av skolans vardag.
Installationer där närvaro uppstår ur ljudverk vid sceniska arrangemang har blivit ett kännetecken för Hans Rosenströms konst. Till skillnad från de tidigare förtätade upplevelserna framkallar texterna en känsla av tristess. Sakliga utläggningar och konkret bundna referenser gör att den gåtfulla magin går förlorad.
Spår av den finns i ett verk där man ur hörlurarna anar den fysiska närvaron av en flämtande dansare. Bortom ord och konstgjorda narrativ blir det en erfarenhet där förundran bevaras.
I övrigt blir den ytterst eleganta utställningsarkitekturen snarare en belastning just genom det alltför genomtänkta där paralleller till vissa konstnärliga lösningar inte kan undgås.