HBL 30.8.2008 Förändringar i tingens fysiska verklighet har alltid utgjort det huvudsakliga temat i Kari Cavéns konstnärliga begrundan. Den bortglömda materien har genom hans händer transformerats till någonting helt annat där ursprunget uppenbarat sig i en ny innebörd. Det vardagliga har på så sätt förlänats ett nytt slags liv där nyanser är av stor vikt.
Konstens väsen innebär en ständig föränderlighet samtidigt som det förutsätter en genuin förundran inför tillvaron. Detta är någonting som Cavén med sin känsliga blick väl förmår, att förvandla förnimmelser till konkreta förslag på nya sätt att uppleva.
Den här gången har Cavén närmat sig ämnet ur en annan utgångspunkt genom att snarare rikta uppmärksamheten mot de fenomen som alstras ur materiens möte med omgivningen. De industriellt tillverkade formerna saknar värmen och tillbakablicken som karakteriserat hans tidigare återanvända materia. I de minimalistiskt hängda blänkande metallformerna avspeglas den fysiska verkligheten och de ger på så sätt upphov för illusoriska skiftningar, också genom ett oändligt mångfaldigande. De erbjuder sålunda betraktaren alternativa sätt att se på den fysiska existensen.
En jättelik kittel har fodrats med krossat spegelglas och blivit till ett slags armatur på väggen. Lysröret i mitten utstrålar ett ljus vars toner varierar beroende på avståndet. Den rundade yttre formen tillsammans med det guldskimrande skenet speglas från glasskärvorna och skapar en sinnlig spänning mellan de kontrasterande uttrycken. Sett från nära håll är det som om en enorm blomma här skulle locka till sig insekter för befruktning. Från längre avstånd förbyts uttrycket till något mera subtilt.
I en majestätisk ensamhet höjer sig en besynnerlig konstruktion som Cavén kallar Tempel. Dess kärna utgörs av en skänk i mörkt trä med glasdörrar. Här har Cavén gjort till konst av det som en gång i tiden kan ha varit familjens högt skattade arvegods. Då det senare visade sig att förhoppningarna grusades fick skåpet stå till tjänst å konstens vägnar. Det har här blivit omgärdat av pelare i likaså mörkt trä och en smal balustrad upptill.
De östliga influenserna syns i den pompösa stilen som i övrigt är svår att definiera. Små trappsteg framför pelarna ger i likhet med det övriga prov på ett genuint hantverk. Den gåtfulla uppenbarelsen för tanken till ett slags altare där endast ljuset finns kvar som spår efter det karakteristiska för den borgerliga tillvaron. Här har tingen fått lämna rum för ett kontemplativt lugn.
Kvarlevor från det borgerliga kommer i stället till uttryck i Unidentified Hanging Object där varierande kakformslika ting tillsammans med kedjor bildar ett slags kolossal ljuskrona hängande från taket. En mera anarkistisk version där de konventionella kristallerna förvandlats till kärl och kedjor i metall och där tyngden av traditioner tycks dra allt nedåt.
De övriga verken blir enstaka kommentarer och bidrar till den splittring som helheten präglas av. Cavén tycks här ha ett större behov av att kommunicera med omvärlden vilket paradoxalt nog leder till en distansering som förr varit honom främmande.