HBL 22.8.2014 Allt emellanåt syns det i bildkonsten referenser till samhällets olika problem. Då är det ofta fråga om manifestationer som balanserar på gränsen till det enformigt övertydliga.
Så är det inte för Milja Viita (f. 1974). Hennes utgångspunkt är den hejdlösa miljöförstöring som utan uppehåll äger rum överallt i världen. Till exempel i Stilla havet flyter det omkring bälten av ofattbara och ständigt växande mängder plastavfall som redan överträffar omfånget av havets organiska bas, plankton. I stället för torra uppräkningar eller predikningar skapar Viita en förtrollad värld där avfallet transformeras till någonting helt annat, som ett förslag till alternativa vägar. Stämningen i den stora salen påminner om djungelns mysterium i skymningen. Ur dunklet höjer sig klungor av besynnerliga varelser på tunna pinnar. Det är som om ett helt surrealistiskt släkte stolt skulle presentera sina särdrag. Dessa byggs upp av organiska fragment ur djur- och växtriket som satts samman med skiftande former av bråte flutet i land i olika marina miljöer. Fisk- och fågelkranier, fjädrar och härvor av snören bildar tillsammans med plaststycken stommen till skepnader som tycks vara fångna i en stillsam rituell dans. Dramaturgin bär spår från österländska teaterscener där figurerna symboliserar inre krafter och där också skuggor har en central roll. I en filmloop förverkligad på återanvänt gammalt filmmaterial väcks de till liv och roterar värdigt flankerade av sporadiska naturscener. Ett gåtfullt väsen uppenbarar sig sakta ur mörkret för att återigen förenas med det och bereda rum för följande. Knastret från den gamla filmen sammanförs med naturens förtätade ljud och accentuerar ytterligare den overkliga stämningen. Svartvita fotografier på väggarna blir till ett porträttgalleri över de imaginära dansarna.
I galleriets lilla rum återkommer verkligheten i form av en liten videoskärm på väggen. I den sluts och öppnas en hand som för varje gång avslöjar ett nytt litet föremål. De utgörs av vardagligt skräp som här inte förvandlas till annat utan förblir det de är. I stället hyllas gesten, känslan av det oväntade som oberoende av innehållet fyller en med glädje och hypnotiserar. Hela utställningen är en hyllning till alternativa sätt att se, till det som konverterar förfallet till hopp.
Det är inte sällan man på Glogalleriet får ta del av begrundan bortom konstscenens i övrigt ofta genomkurerade och trendiga utställningar. Förutom sin enastående betydelse för ung experimentell konst är galleriet en arkitektonisk pärla som till sitt ändamål ritats av Aarno Ruusuvuori år 1967. Därför är det beklämmande med rykten om ägarens, Helsingfors konstmuseums, planer på att inom snar framtid flytta verksamheten till Tennispalatset. Detta slags centralisering drabbar allt fler områden och resulterar oftast i trist likformighet och förtvining av innehållet.