HBL 19.5.2012 Som varje vår är det åter tid för Bildkonstakademins slututställning. Verk av 36 unga konstnärer sprider ut sig i skolans lokaler och på gallerierna på Kaserngatan och Lönnrotsgatan. Årets upplaga är återhållsam och allvarsam utan den störande känsla av överdrivet minimalistisk elegans som förra årets utställning präglades av. Fotografins dominans tycks äntligen vara bruten, i stället finns här många installationer. De utmärks till stor del av en stämningsfull förundran i mörka utrymmen.

I en tid då också konstlivet allt mera utmärks av det rationella och professionella kan man glädja sig över det personligt originella. I Jouko Korkeasaaris installation med rörliga delar förenas element ur sagans, filmens och religionens sfärer. Surrealistiska drag dominerar den energiska helheten bortom konstnärliga konventioner och teorier.

Liinu Grönlund har överlåtit kameran åt tre unga forskare som i samband med var sitt projekt fångat delar av sin färd i främmande länder. De ljudlösa flärdfria smalfilmerna för tanken till tidiga upptäcktsresor och trollbinder genom det lugn och den anspråkslöshet som numera är så sällsam. Så gör också Aleksi Linnamaas video där en till hälften riven byggnads fysiskt öppna väsen noggrant och långsamt skildras ur olika perspektiv.

Samhällets sociala strukturer berörs i flera verk. Filippo Zambon fäster genom foto och text uppmärksamhet vid de orättvisa handlingar som människor ur främmande kulturer ofta ställs inför. Ett starkt socialt patos tycks vara karakteristiskt för Antti Eskelinen som i sin hårt strukturerade målning med surrealistiska toner söker ordna tillvaron med hjälp av forna tänkare och religiösa förebilder. Samhällsstrukturer intresserar också Arttu Merimaa. Trots sitt postmodernistiskt präglade ironiska förhållningssätt lyckas han ändå träffande påminna om den skenhelighet som det politiska livet genom alla tider har gett prov på.

Lotta Hänninens till synes spontana måleriinstallation med minneslappar och brev lider av förvirrade begrepp. Det tillfälliga och omedelbara möts av det ytterst medvetet konstnärliga. Idén om brevets symbolik blir ren estetik när breven transformeras till måleriska objekt i varierande färger.

Spår från japansk estetik kan skönjas i Pia Männikkös spröda installation där kaskader av tunna geometriskt sammanbundna blad eteriskt skälver i luften. Det eteriska återkommer också i Laura Vainikkas fina blyertsteckning. På den stora vita ytan uppenbarar sig plötsliga förtätningar i form av runda skuggor. Hon gestaltar på så sätt något av det mest elementära, vikten av att uppmärksamma det som flyr definitioner. Liknande tankegångar finns i Ida Palojärvis förtätade installation där den överraskande förnimmelsen för en kort stund belyser mörkret och lämnar efter sig en obestämd känsla av flyende skönhet.

Ville Andersson tycks med sitt dekadent poetiska uttryck söka sig till en annan verklighet där det gåtfulla och ogripbara finns i fokus. Han balanserar mellan det sinnliga och välbehag av mera andlig karaktär. Sanna Korteniemi visar en koncentrerad serie ytterst känsliga teckningar om något som sist och slutligen visar sig vara hennes händer. Framför allt de mest fragmentariska av teckningarna bjuder på en förfining i uttrycket som ytterligare framhävs av det gåtfulla i motivet.
Anastasia Lobkovski har gjort en poetisk video om en liten pojkes nattliga äventyr. De föregås av en scen ur skolans vardag där luften plötsligt fylls av svävande ekvationer. Det mera uppsluppna representeras av Elina Vainios röda tåg som illusoriskt färdas framåt med hjälp av en fritt ringlande filmremsa genom en gammal projektor.

Experiment, brister och galenskap skall självfallet höra till en konstutbildning. I konstlivet har det dock blivit allt vanligare att även utställningar för unga studerande styrs av kuratorer. Det resulterar beklagligt ofta i en yttre elegans som höljer en inre tomhet. Årets slututställning tyder på en gryende medvetenhet om vikten av personlig integritet, både personlig och konstnärlig.