HBL 6.8.2011
Det fåniga namnet till trots har museicentret Vapriikki i Tammerfors sedan sin tillblivelse år 1996 utvecklats till ett betydande kulturcentrum. I Tampellas fint restaurerade forna verkstadsbyggnad samsas skiftande temporära utställningar med flera olika museer. Utställningarna fokuserar på historiska ämnen. På utställningen Luokaamme uusi maailma! (Låt oss skapa en ny värld!) presenteras agitationsporslin från Ryssland.
Den kejserliga porslinsfabriken grundades redan år 1744 i St. Petersburg för att förse hovet och aristokratin med ståndsmässigt porslin och glas av hög konstnärlig kvalitet. För det kejserliga hovet hade fabriken ett stort symboliskt och praktiskt värde och produktionen följdes med livligt engagemang. Ett museum inrättades av Nikolai I år 1844 för att bevara de kejserliga samlingarna för eftervärlden och framtida forskning. Efter revolutionen i februari 1917 blev det kejserliga väldet ett minne blott och efter oktoberrevolutionen nationaliserades också porslinsfabriken.
Under åren efter revolutionen blev porslinsfabriken ett konstlaboratorium där de avantgardistiska strömningarna frodades. Konstens autonomi tycktes ännu vara självfallen och dess revolutionära roll i den nya kulturen diskuterades ivrigt. Ryska futurister och konstruktivister ville ersätta den förlegade borgerliga konsten med nya idéer präglade av vänsterradikala samhällsströmningar. Konsten skulle inte endast återspegla samhället utan aktivt delta i återbyggandet av det nya socialistiska samhället.
Realismen och övriga traditionella uttryck ansågs inte ha kvalitet nog för proletariatets konst. Konstnärerna skulle också införlivas i fabriker och verkstäder där deras uppgift var att ge form åt föremål med stark vardagsanknytning som reklam, arbetskläder eller tapeter. Agitationskonsten inbegrep revolutionsfestligheter där konstnärerna stod för planeringen av det visuella uttrycket i demonstrationer och processioner som sist och slutligen utvecklades till ett slags rörliga teaterföreställningar.
Det revolutionära tänkandet utsträckte sig också till porslin. Överblivna mängder av vitt porslin från den gamla kejserliga fabriken utsmyckades av tidens ryska konstnärer, bl a . Sergei Tjehonin, Vladimir Tatlin, Kazimir Malevitj och Nikolaj Sujetin. Förutom bilder utsågs porslinet med slagord som hos betraktaren skulle tända en djup revolutionär gnista. Dessa togs till en början ur en lista som Lenin hade accepterat, senare användes fraser från vitt skilda håll: av Karl Marx, Ovidius, Dante, Konfutse…
Agitationsporslinet tycks omges av paradoxala tankegångar. Samtidigt som man eftersträvade socialistiska yttringar, fria från elitism och marknadsinriktade individuella mål, skapade man konst som var ouppnåelig för folket. Också den konstnärliga friheten blev småningom kraftigt kringskuren.
Agitationsporslinet väckte starka känslor och kommenterades flitigt i pressen. Utställningar arrangerades såväl innanför som utanför landets gränser.
I Vapriikkis utställning ges ett åskådligt tvärsnitt av konst i revolutionens tjänst. Här ses en ofantlig mängd porslinsföremål försedda med informativa texter. Tallrikar med illustrationer där heroiska arbetare och revolutionens ledargestalter möts av färggranna dekorationer och industrimiljöer.
Ett kapitel för sig är miniatyrskulpturerna i porslin där arketyper ur revolutionens vardagsliv skildras. Som kontrast förlänar suprematisternas geometriskt eftertänksamma uttryck porslinet förutom nya former också stråk av metafysik. Inramade skisser och stora arkivfoton på väggarna tillsammans med rörliga arkivbilder skapar en atmosfär där det osannolika porslinet på ett belysande sätt får sig en kontext.
I samband med utställningen ges ut en utförlig katalog med bilder och utmärkta texter av bland annat Tatjana Kumzerova, Otso Kantokorpi och Nils Torvalds.