HBL 24.11.2007 Sally Manns fotoutställning är en förbryllande upplevelse. Hon använder sig av en gammal teknik där den långa exponeringstiden tillsammans med en komplicerad kemisk process ger upphov till svartvita fotografier med ett stort djup. Bilderna har samlats kring vissa teman av vilka det mest omfattande gestaltar hennes egna barn. Dessa bilder tycks i tidigare sammanhang ha väckt bestörtning med anledning av barnens nakenhet.
Det här är en förskjutning av problemet, oberoende av tradition och kultur är nakna småbarn ett naturligt fenomen. Mann har dock behandlat sitt ämne ur en annan, inte så naturlig utgångspunkt. Det utmärkande för hennes gestaltning av de små barnen är det slags utstuderat poserande som här inte förefaller helt självklart. Bilderna är till stor del iscensatta med poser direkt ur de vuxnas värld som tillsammans med de utmanande minerna hos barnen skapar en atmosfär av tillgjordhet. Uttrycket är fjärran från den spontanitet och oskuld som annars karakteriserar små barns beteende, oberoende av om de är påklädda eller inte. Som en jämförelse kan man erinra sig den finska fotografen Martti Jämsäs likaså svartvita fotografier på sina små barn. Där har barnen gestaltats som sig själva och behåller så den oskuldsfulla värdighet som förlänar bilderna ett poetiskt skimmer.
Mann har också fängslats av det yttre uttrycket för döden, nämligen döda och till hälften förmultnade människokroppar eller skelett. Dem har hon fått tillgång till att fotografera i samband med ett forskningsprojekt. De intet ont anande människorna som testamenterat sina lik till forskningssyften kunde väl svårligen föreställa sig att deras jordiska stoft skulle sluta som stoff för fotografier på en konstutställning. Även avlidna personer borde få behålla sin personliga integritet. Det bisarrt förtingsligande greppet förstärks ytterligare av det hängande skinnet som blivit kvar av Manns hädangångna älsklingshund och exponeras i en av bilderna. Hunden hade efter att ha blivit flådd hunnit vila i sin grav i ett års tid, då Mann grävde fram kvarlevorna, putsade alla ben och gjorde konst av dem. Här hänger foton av benen i sällskap med de andras kvarlevor. Som en helhet blir serien till en makaber förevisning av andefattigdom och ett ytligt och föga nyanserat förhållningssätt till livet.
En serie drömska, kontemplativa och ytterst romantiska bilder från den amerikanska södern leder en till den sista salen där uttrycket plötsligt förbyts till en genuin reflektion över människans väsen. Här har Mann med hjälp av den långa exponeringstiden fotograferat sina nu litet äldre barns ansikten. Bilderna är starkt abstraherade och befrias också på så sätt av allt det beräknande och tillgjorda som präglar hennes tidigare arbeten. Här blir ansikten eller fragmenten av dem, också med anledning av det stora formatet och skråmor hon låtit bli kvar på bildytan, till subtila studier där det enskilda går mot det begreppsliga. De ibland knappt skönjbara formerna uttrycker skönheten hos det levande på ett näst intill andligt sätt.
Således kan man också beklaga att katalogen som finns tillgänglig i samband med utställningen enbart fokuseras på de tidiga fotografierna av Manns små barn. På så sätt går man miste om en utveckling som lett till en större insikt.