HBL 11.8.2007 Kari Cavén ger med sitt urval av konstnärer det idylliska Anttolanhovi en befriande atmosfär fokuserad på konst och begrundan. Han gör detta för femte sommaren i rad och förefaller ha blivit väl förtrogen med möjligheterna. I de gamla gårdsbyggnaderna har beretts rum för respektive konstnärs tankar utan den så vanliga anhopningen av arbeten.

I stallet var Helena Hietanen tilltänkt som en utställare tillsammans med sin man Jaakko Niemelä. I stället för ett konstverk återger hon här i form av ett öppet brev en ytterst dyster anblick på konstpolitiken i vårt land där hennes svåra sjukdom i stället för medkänsla eller förståelse lett till absurdistiska upplevelser i den byråkratiska djungeln. Hon vågade inte ge sig in på ett konstnärligt skapande av rädsla för ytterligare repressalier från statens sida.

På stallvinden döljer sig ett mörker där den modiga betraktaren kan närma sig Villu Jaanisoos verk, ett hav av blåskimrande lysrör. Mörkret bryts stundtals av de knappt synbara små öppningarna i taket. I övrigt får man ana sig fram med viss hjälp av en ljudvärld där kylan förefaller omisskännlig. Mystiken i mörkret och det fjärran skymtande blå skimret tillsammans med ljudet gör den långsamma vandringen till en hemlighetsfull fröjd som väl framme till en del berövas förtrollningen med anledning av det vardagligt iakttagbara.

Nora Tappers väldoftande installation av ett slags kolossala ihåliga pelare av obehandlad gran som vilar på ladugårdsgolvet skapar en förtröstansfullt konkret värld. Den återhållsamma stabiliteten hos de horisontella skepnaderna och deras placering ger också upphov för en stark känsla av rytm tillsammans med en poetisk styrka. Hennes andra själfulla verk gestaltar natten som föds ur en smal svart passage mellan de två likaså av gran tillverkade lätt böjda väggarna. Det avskalade uttrycket framkallar en stillsam kontemplation.
Rauha Mäkiläs lättsamma målningar ur reklamens och massmediernas konstgjorda värld avlägsnar sig från det annars rådande begrundande uttrycket här. Hennes pastellfärgade människogestalter saknar nästan fullständigt ansiktsdrag och karakteriseras främst av flärdfulla poséer samtidigt som intrycket av egoism, ensamhet och självupptagenhet förenat med ett slags ytlighetsdyrkan är påtaglig.

Kari Cavén själv har gjort sig känd för de minimalistiskt utförda verken där titlarna ofta är av träffande spirituell karaktär. En viss lekfullhet tillsammans med den noggrant och fyndigt utnyttjade materien förlänar hans arbeten en säregen styrka. Förutom den beständiga puben här som bär hans namn och präglas av hans färgglada installationer syns hans verk främst utomhus.
Antti Keitiläs romantiska bilder slåss om skönhet med mejeriets och kvarnens redan i sig estetiskt tilltalande rum. Hans eteriska landskap är som ur drömmens värld och ger uttryck för en melankolisk längtan tillbaka i tiden.