HBL 6.8.2007 Årets bildkonstveckor i Mänttä präglas av en lättsam provokation i utställningens titel: De 25 bästa konstnärerna i Finland. Det unga marknadsvänliga konstnärsgardet gör sitt yttersta för att säkerställa sig den eftertraktade ställningen i medians gunst. Då den unga koordinatorn i utställningskatalogen definierar den nutida människan som blott konstituerad av materiella behov och kommersiella vanor kan det dock inte längre enbart bemötas med ett roat medlidande.
Till konstens väsen hör en ständig föränderlighet, en strävan att väcka frågor och ge form åt en begrundan inför tillvaron. Å andra sidan är likformighet något som lätt infinner sig då det originella och genuina saknas. Detta är just vad som sker i Mänttä. Bildkonstveckornas utbud är i den meningen påfallande enhetligt. Det mesta här karakteriseras av det artificiella och plastigt ytliga uttrycket. Tanken om det massproducerade ligger nära till hands. Influenserna hämtas utan eftertanke ur populärkulturen och seriernas värld. Popkonstens första ikon Andy Warhol hyllas här, om än främst med hänvisning till hans förmåga att genom reproduktion skapa sig inte föraktliga finansiella tillgångar.
Att stiga in i Honkahovi är anmärkningsvärt likt upplevelsen att besöka ett köpcentrum. Inte ens den obligatoriska omröstningen saknas, här skall publiken rösta på sin favorit bland konstnärerna. När man ser på tillvaron ur detta förträngda perspektiv blir den till enformig och trist vardag. Då är det kanske inte att förundra att många av konstnärerna flyr undan till drömmar om celebriteter och en skugglik tillvaro med fantasier hämtade ur science fiction eller massmediernas konstruerade värld.
Här finns vissa paralleller med det redan hädangångna stockholmska Smart Show som i sin begynnelse var tänkt att bilda ett alternativ till den traditionella konstmässan. Djärva grepp och förnyelse utlovades och vad fick vi se? Sex och våld i alla de variationer som de kommersiella massmedierna av tradition dövat sin publik med.
När man urskillningslöst räcker en hågad hand åt det kommersiellt fördelaktiga och likformiga går man miste om mångfalden och innebörden av betydelser. Det verkliga och det konstgjorda flyter samman och lämnar bortom sig förmågan till insikt. Detta syns särdeles tydligt i verk som Riiko Sakkinens där slagord med politiskt eller samhällskritiskt budskap glatt samsas med de tonårsaktiga betygelserna om ´love´.
Som ett av de få undantagen bör nämnas Ilona Valkonen som i sitt konceptuella verk Indoor karesansui reflekterat över trädgårdskonsten i olika kulturer sedan 1600-talets persiska chahar bagh. Av trädgårdarna återstår i hennes arbete planritningarna som hon med olikfärgad tape gestaltat i olika skikt på golvet i översta våningen i Pekilo. De mera utförliga beskrivningarna kan dock tas del av på en läktare ovanför därifrån man även kan få en översikt över helheten.
Hans Rosenström återger på vinden i Pekilo en väl utförd tolkning av den fysiska existensens förvandling till ett tomt intet. Han följer bland annat Lauri Astala och Markus Kåhre i spåren som båda i sina arbeten behandlat liknande tankegångar.
I övrigt skulle man fått en mera träffande rubrik för utställningen genom att citera Rosenströms andra verk: Bonjour tristesse.