HBL 12.9.2006 Anna Retulainen är en hängiven målare. För henne är inte motivet av så stor betydelse, det hon är intresserad av är själva måleriets väsen. Detta syns i hennes målningar där det envetna sökandet och sedan det spontana uttrycket förmedlar glädjen i utförandet. Hennes nu aktuella utställning i galleri Artina bildas av två skilda delar. Den ena inbegriper stora tuschmålningar där den vilda styrkan och det spontana är tongivande. Den svarta målningen består av ett linjernas hav ur vilket det sedan föds ett stilleben bestående av blommor i vas. Motivet är det mest traditionella men sättet att komma dit är vad som är betydelsefullt. De ursinnigt tecknade linjerna uttrycker en vitalitet som tillsammans med de ur dunklet uppstående skuggorna ger målningen en dramatisk kraft.

Retulainen lyckas lika väl med sin ena ljusa målning där det det mest betydelsefulla och tongivande består av de kraftfulla linjerna och av pauserna och tomheten hon lämnat mellan linjerna. Den skänker arbetet en poetisk styrka och ett djup som får en att glömma det egentliga motivet som även här är blommor i vas. Plötsligt erfar man friheten i den öppna och andliga förnimmelsen.

I det andra rummet belyses en annan sida av Retulainens konstnärskap. Här är målningarna gjorda i olja, många av dem är små och hängda i par. Koncentrationen skulle här vara mer övertygande om man helt hade fokuserat på just det mindre formatet. De små målningarna andas hårt arbete och lång tid, de består av flera skikt som sedan delvis har avlägsnats. Här är dramatiken mera begrundande och återhållsam, motiven skymtar ännu men är på väg att smyga bort. det näst intill abstrakta uttrycket andas även här genom pauserna, de ger målningarna en styrka mitt i det expressiva. Även om målningarna är intensiva ger de i samspråk med varandra intryck av att vara fragmentariska. Eftersom Retulainens uttryck karakteriseras av en nästan rasande energi är det kanske på plats med ett större format.