Tvärsnitt av vår moderna bildkonst

HBL 15.7.2006 Jubileumsutställningen Skärning – mellan det förflutna och framtiden visas just nu på Björneborgs konstmuseum. Anledningen till den är de tjugofem åren som förflutit sedan Maire Gullichsen donerade sin modernistiska konstsamling till förmån för det nya museet. Nu presenteras här ett tvärsnitt av dagens bildkonst i Finland. Som ett slags utgångspunkt för utställningen fungerar Juhana Blomstedts Grotta I och II där han reflekterat över Platons berömda grottmetafor. Koncentrationen och den lågmälda styrkan i Blomstedts målningar erbjuder de yngre konstnärerna en betydande utmaning.

Museets modernistiska anor är märkbara ännu i dag. Genom den luftiga hängningen erbjuds betraktaren tillräckligt med utrymme för att verkligen få koncentrera sig. Målarna som här visas har inte mycket gemensamt. Kyllikki Haavisto tänjer på ett intressant sätt gränserna. Hennes målningar är fysiska i den meningen att de förutom av färg också består av broderier och olika skikt åstadkomna med hjälp av genomskinligt tyg. Däremellan har hon i vissa fall placerat något av det som hör varje människas vardagsliv till, nämligen textilier och hushållsavfall. Resultatet blir ett fascinerande djup som varierar beroende på avståndet till målningen. En återhållsam expressivitet som samtidigt kommenterar samtiden och äger en poetisk styrka.

Lotta Määttänens målningar ger uttryck för ett slags minimalistisk naivism. Elementen hämtar hon från naturen och förenar med vissa surrealistiska drag. De ovala formerna både i gestalterna och som målningarnas form skänker det hela ett slags barnslig enkelhet.

I en av salarna har Anna Tuori brett ut sin brokiga värld. Förutom sina målningar av enslighet med surrealistiska undertoner har hon på det i dag populära sättet även målat direkt på väggarna. Resultatet blir ett virrvarr som inte tillför uttrycket något av vikt.
Ola Kolehmainen visar nyare arkitekturfotografier som avviker från de tidigare genom att det öppna och meditativa här förbytts mot det strikt reglerade. Reflexer i de små fälten tillsammans med de förvridna formerna ger upphov till ett nytt slags urban oro samtidigt som de indelade fälten framkallar ett grafiskt uttryck.
Pertti Kekarainens fotografier har som alltid tillfogats den mystiska fläcken.

I ett litet rum byggt i en av salarna befinner man sig plötsligt mitt bland Elina Brotherus nakenmodeller i naturlig storlek. De rör sig sakta och intar klassiska poser och blir till ett slags fysisk erinran om konstens ursprung.

Utställningens höjdpunkt finns i en svagt blåskimrande sal i form av Marko Vuokolas Blue Movie. Det första intrycket här består av två blålila rektangulära projektioner där det till synes inte händer någonting. Vid noggrannare studering urskiljer man en svagt tecknad linje som i jämn takt oavbrutet förflyttar sig, i den ena projektionen vertikalt och i den andra horisontellt. Trots det teknologiska ursprunget blir uttrycket poetiskt och äger en magisk envetenhet helt i linje med Platons immateriella idévärld.

Tommi Grönlunds och Petteri Nisunens roterande spegelverk på skulpturgården mellan utställningssalarna rör sig kring ett liknande tema. Förnimmelsen av reflektionerna förlorar dock något av sitt innersta till följd av det stora formatet. Teknologin och materien blir här av alltför stor betydelse med tanke på det subtila ämnet.
En illusorisk biosalong av Markus Kåhre med tillhörande klassiska filmbilder för in en i en helt annan värld långt ifrån allt det övriga.
Utställningen som helhet är tankeväckande i sin strävan att på olika sätt gestalta begrundan och förnimmelser.

Vastaa