Spår av mänskligt liv

HBL 23.3.2013 I bildkonst förekommer allt oftare strävan till ett dokumentärt uttryck som i många fall sorglöst förenas med fiktivt narrativa drag. Det görs ofta med betoning på likheter som ger sken av att utgöra en del av helheten men blir snarare en kavalkad bilder utan närmare relation till varandra.

Man kan också ta till sin hjälp estetiska och formalistiska reflektioner som bidrar till förståelsen av ämnet. Det senare är grepp som Diego Bruno (f. 1978) använder sig av i en videoinstallation som berör verkningar av den grymma militärdiktaturen 1976-83 i hans födelseland Argentina.

Här ses två grå rektangulära ytor intill varandra målade på väggen. På den ena projiceras rörlig bild och på den andra den textade översättningen av beskrivningen som hörs ur högtalarna på spanska.

Beskrivningen gäller ett gammalt hus omgivet av en park i Buenos Aires. De korta meningarna skildrar på ett lakoniskt och sakligt sätt dispositionen av lokaliteterna på de olika våningarna i den forna byggnaden. Den rörliga bilden gestaltar de ödsliga ruinerna där fotavtryck i sanden är det enda spåret efter mänskligt liv. Det mänskliga tycks dock ha varit främmande för tillvaron i det forna huset.

Så småningom uppdagas dess förfärliga roll ur uppräkningen av utrymmen: ett kök, en hall, ett tortyrrum. De korta meningarna uppstår på väggen raskt och plötsligt som piskrapp och lämnar efter sig bar tomhet.

Kontrasten mellan det snabbt exakta i den beslutsamma takten av texter och den totala tomheten i de ibland långvariga pauserna gör att budskapet etsar sig obarmhärtigt fast i medvetandet.
Också den drömskt svävande rörliga bilden avbryts stundtals av en fullkomlig tomhet. Abstrakta fragment följs av vardagliga skeenden där filmgruppen tycks förbereda sig på arbetet. På så sätt blir kvarlevorna av ett fasansfullt förflutet ett med samtiden vilket förlänar historien en ny kontext.

Brunos installation består av flera begreppsliga och tidsliga skikt som han dirigerar med hjälp av språk och estetik. Hans uttryck baserar sig till stor del på spänningar som uppstår ur kontraster. I stället för att försöka ge visuell form åt det ohyggliga använder han sig av retorik där frånvaro och pauser har en central roll. Mellan de vardagliga raderna döljer sig betydelser som växer i styrka genom den lågmälda sakligheten.