HBL 25.4.2019 I en värld fokuserad på det materiella och konkret bestämda är det alltmer ovanligt att ens inom konsten bli påmind om flyktiga stunder fyllda med stillsam magi. Och ändå är det de små upptäckterna som kan fylla en med oförställd glädje och stilla ro. Det är som om människan i den nya urbana verkligheten skulle ha förlorat förmågan att stilla iaktta och njuta av det som omständigheter i vardagen har att erbjuda. Möjligheter till intressanta upptäckter i liten skala omger oss ständigt och överallt. Det enda som krävs är mottaglighet för små nyanser och en förmåga att inte ta någonting för givet. Vana och bekvämlighet får oss lätt att se skiftningar och avbrott av det invanda som besvärliga och icke önskvärda. Att försöka ändra sitt förhållningssätt kan dock föra med sig oanade fröjder. 

Naturen blir allt mera styrd av människan som i dagens värld tycks föredra även parker utan de oregerliga och farliga träden. Det som då återstår är skiftningar i vädret som ännu ter sig svåra för människan att tygla. Här uppe i norr kan vi glädja oss åt dem, hur enformigt skulle det inte vara att ständigt tvingas möta blå himmel och sol i stället för de föränderliga nyanserna i ljusets och molnens schatteringar? Att vandra i regn kan vara en sinnlig upplevelse som förutom att bjuda på avskildhet även på många andra sätt kan bli en genomgripande erfarenhet. Vatten och fukt har en säregen benägenhet att framhäva omgivningens intensitet och förläna den drag av oväntad skönhet. 

Detta var ämnet i en liten utställning helt nyligen på Myymälä 2 i Helsingfors där Ana Mrovlje från Slovenien och Otto Urpelainen reflekterade över regnets och ljusets behag. En rund vattenyta på golvet återfanns genom eteriska spår på väggen där ljuset återspeglades som ständigt föränderliga vaga skälvningar. Vid taket fanns ett nät av små plaströr som mekaniskt släppte ifrån sig varierande mängder små droppar som föll mot vattnet. Det mekaniska till trots blev effekten till en påminnelse om ljusets flyktiga färd i möte med skuggorna, ackompanjerad av de sporadiska dropparnas läten. En fullkomligt förtrollande upplevelse.

Berättelser om vandringar i regn och tankar de väckt hade hängts på linor. Pappersarken böjde sig i luften och texten var inte lätt att ta del av utan att röra installationen. Det hade dock ingen större betydelse, det är idén som tilltalar. Idén om att helt koncentrera sig på den intensiva vandringen i regnet och de upptäckter den har att bjuda på. Intill texterna hade konstnärerna placerat en klunga skiftande slags små flaskor där de samlat regnvatten från sina färder, i olika kulturer och sammanhang. Förutom att vara sympatisk får denna lilla gest en djupare filosofisk mening genom att utan stora åthävor ge uttryck åt någonting av allt det som förenar alla kulturer. Oberoende ursprung och omständigheter, på alla håll i världen, möter vi samma slags vatten ovanifrån i form av det fallande regnet. 

Den andra rörliga bilden i taket blev inte lika lyckad. I den hade perspektivet vänts och dropparna studsade upp från vattenytan. Intentionen tycktes vara att belysa en motsats till de fallande dropparna. Här bröts dock förtrollningen och bilden märktes av det bestämt mekaniska och aggressiva. I stället för det meditativt vilsamma antog vattendropparna drag av det stridslystet målmedvetna.