HBL 23.12.2009 Korta episoder där det gåtfulla dröjer kvar bildar stoffet för Maria Ångermans stämningsfulla utställning. Hon använder såväl rörlig bild som stillbilder, gemensamt för dem alla är den urbana nattliga scenen där olika människor rör sig. Ett undantag utgörs av en videofilm där en ung kvinna reflekterar över minnen om en speciell eftermiddag. Hennes närvaro är sakligt vardaglig och präglas av ett oupphörligt rökande. Hon berättar sakta samtidigt som hon allvarsamt blossar på sin cigarrett. Röken får en central roll också i berättelsen där den förvandlas till dimma i de landskap där det dramatiska skeendet har ägt rum.
I en stor projektion visas korta fragment ur varierande stadsmiljöer i nattens mörker. I dem ser vi olika personer som var och en tycks ha ett bestämt mål för sitt handlande. Vad det målet är får vi inte veta, allt lämnas åt betraktarens tolkning. På så sätt förblir det en gåta varför den unga bistra mannen lugnt och bestämt näst intill naken vandrar i mörkret. Eller vart är på väg det äldre paret av vilka mannen bär nattutstyrsel och sitter i rullstol. Här kan ses spår ur filmens och litteraturens historia med betoning på influenser ur absurdismen eller film noir.
De symbolladdade elementen i form av branta trappor eller broar där gatan glänser av fukt refererar snarare till sinnesbilder än till den fysiska verkligheten. På så sätt förlorar också det konkreta och lineära sin betydelse. De förtätade scenerna får en att se på ett annat sätt. Stunden absorberas av stark koncentration som accentueras såväl av de finstämda tonerna som av de sparsamt använda effekterna i form av regnets smatter eller klackarnas klapprande.
I det andra rummet har Ångerman gjort en installation som präglas av det melankoliska. Ödsligt romantiska nattliga vyer på ljusskåp som ligger på golvet samsas med ett skåp där bilden transformerats till text. Mot den svarta bakgrunden finns en kort historia där den tragiska utgången hänsyftas. Sålunda får hela installationen karaktären av ett slags kyrkogård där de små rektangulära skåpen blir minnesmärken över den bedrövade unga människans öde.