HBL 13.12.2014 Ett inbjudande dunkel öppnar sig i Marja Helanders utställning. Mörka bilder som för tanken till romantikens landskapsmåleri breder ut sig på väggarna. Stämningen närmar sig det sakrala, de stora fotografierna blir som ett slags altartavlor. I stället för förtröstan och det sublima har de dock ett helt annat budskap och förvandlas till melankoliska rekviem för den en gång ståtligt levande organiska mångfalden. Här gestaltas den ödeläggelse och exploatering som gruvor och annan industri har åstadkommit på gamla samiska områden uppe i norr. Det som förr var orörda fjällandskap och betesmarker har människan förvandlat till redskap för effektivitet och konsumtion.

Det starkt estetiserade uttrycket ger åskådaren andrum inför mötet med följderna av människans gärningar. Dessa tränger sig sakta in i medvetandet och tvingar en att reflektera. Genom att inte predika lyckas Helander undvika det övertydliga och tröttsamma som ofta förekommer hos konst med samhälleliga referenser. Helt lakoniskt låter hon oss ta del av den realitet som nu råder på många håll i Lappland.

Det mest centrala verket är en installation där två stora fotografier från Alta i Nordnorge bildar bakgrunden för en kvadratisk vattenbassäng på golvet. Den norska dammvallen representerar verkligheten som trots kraftiga protester kom till. Videoprojektioner på den mörka vattenytan ger paradoxalt nog en ytterst konkret bild av följderna på dylika handlingar. Ingrepp på naturen genom olika slags industriella processer gestaltas med hjälp av kontraster mellan det levande och det fördärvade. Blommor och växter transformeras till skrynkliga vålnader efter plötsliga angrepp av föroreningar. Skeendet symboliseras av svart rök som plötsligt sprider sig under vattenytan och förgör de bräckliga organismerna. Det bedrövliga förfarandet lämnar outplånliga spår i naturen. Detta synliggörs med konstens medel, den transparenta rörliga bildens styrka är obestridlig.

I andra videoprojektioner återges den samiska symboliken ur ett ljusare perspektiv. En hel vägg täcks av en projektion där det skimrande vita ljuset helt dominerar ett landskap höljt i snö. I tomheten uppenbarar sig småningom en gestalt i röd samedräkt som i likhet med Sisyfos kämpar med sin börda. I detta fall utgörs bördan av en trampolin som steg för steg släpas fram mot mitten. Väl där blir det några hopp efter vilka färden återupptas. Beslutsamheten i det absurda blir en yttring som inte tycks alltför främmande för skeendet i Lappland i övrigt.

Udda i sammanhanget blir några fotografier från Helsingfors. Det estetiserade förhållningssättet bidrar till Helanders återspegling av de förlorade landskapen i Lappland men de förföriska helsingforsiska vyerna faller ur den enhetliga tankegången och förblir endast estetiska element.