HBL 12.1.2013 Under sin relativt korta tid i nya och större lokaliteter på Stora Robertsgatan har galleri Sinne utvecklats till ett betydande forum för alternativ konst.
Unga aktörer erbjuds rum för experiment av olika slag. Av dem tycks det performativa ha fått en central betydelse vid sidan av mer renodlad bildkonst. På senare tid har rummet till stor del fått markera skådeplats för konceptuella dramaturgier och känts fysiskt ödslig.
Därför är kontrasten desto mera överväldigande när Pia Sirén nu fyllt galleriet till brädden med sina illusoriska landskap. Illusoriska är de dock endast i den meningen att de föreställer landskap, realismen är ständigt närvarande i form av själva materialet, plastpresenningar och olika slags byggnadsställningar som förblir ett framträdande element.
Sirén ger sålunda uttryck för ett urbant fenomen, samtidigt som de vardagliga beståndsdelarna ordnar sig på nytt. Här pågår en ständig växelverkan med triviala material som både är och inte är sig själva. Det slags diffus romantisering som ofta präglar landskapsskildring lyser i det starka ljuset med sin frånvaro. Den yttre formen av berg, skog och vattendrag skapas av plast i olika färger och strukturer. Blommor blir till sprayade på genomskinlig plast och träden växer gröna på metallstavar. En bro höjer sig ovanför vattnet som till synes fritt forsar nedför bergets sluttningar.
Känslan av byggarbetsplats eller trafikarrangemang återkommer förutom genom konkreta föremål också genom färgerna. Den kontemplation som utmärker motsvarande scener i naturen förbyts här till ett vagt intryck av alarm.
Allt sedan sitt examensarbete på Bildkonstakademin 2011 har Sirén arbetat med liknande transformationer där hon experimenterar med föreställningar som uppstår ur det artificiella.
Hon gestaltar med sina verk på ett övertygande sätt tidsandan som fokuserar på hastiga förändringar och en ständig beredskap på att demontera för att börja på nytt. Hennes plastskynken ger som bäst upphov till måleriska motiv där också konstens traditioner skymtar. Så är det med de allra mest förenklade vyerna, framför allt klungan av mörkgröna presenningar hängande från taket.
Här uppstår den känsla av tystnad och styrka som gamla granskogar ofta väcker. Som om hon inte riktigt skulle lita på sitt uttryck vill hon ytterligare stryka under den mänskliga gesten genom den spraymålade termen landscaping. Trendigt och onödigt.