En reducerad materie

HBL 18.9.2010 På samma sätt som tidigare är utgångspunkten för Jussi Heikkiläs konst även nu en stilla reflektion i samförstånd med naturen. Hans observationer resulterar i ytterst sparsamma verk genom vilka han filtrerar skiftande tankegångar.

Det är fråga om ett vidgat perspektiv fullt av nyanser som paradoxalt nog uppstår ur det man inte kan se. Så blir det till exempel med verket som handlar om anteckningar. Tre medfarna stämjärn med olikformade bett hänger på väggen. På väggen mittemot möts de av ett avlångt stycke trä med knappt märkbara spår efter tre olika slags snitt. Skeendet är borta men har ändå en distinkt närvaro i de fysiska minnena.

Heikkilä skildrar uttrycksfullt det viktlösa med hjälp av två massiva kuber i trä som fogas samman av en böjd tunn pinne. Sakteligen tycks tyngden förvandlas till en föreställning om det fria och obundna. Verket som uttryckligen handlar om drömmen att flyga blir inte riktigt lika övertygande då de olika beståndsdelarna gör det alltför märkt av materia.

Det fria får fortsättning i verket som refererar till albatrossen. En krage svarvad av trä hänger på väggen i sällskap av en manschett på var sin sida. Titeln får en att föreställa sig de utsträckta vingarna under en flykt i det fria. I ett annat sammanhang skulle verket också kunna ge upphov till en tolkning där hierarkin och något slags treenighet finns i fokus.

Utställningens höjdpunkt är en tagg från ett vildsvin som reser sig ur väggen och ensam förefaller fylla den. Även utan titeln Soluppgång skulle man kunna inse det storslagna i den högeligen betagande förfiningen som naturen åstadkommit.
Mitt bland den i övrigt avskalade helheten överraskas man i ett litet rum av ett totalt motsatt uttryck. Det är fråga om en hyllning till John Cage (1912-1992), den experimentella musikens förgrundsgestalt. Verket tycks referera till en förgången utflykt med hjälp av ett stort antal upp och nedvända spånkorgar på väggarna tillsammans med en stav där bytet hänger. Detta slags överflöd känns näst intill brutalt i en utställning som i övrigt baserar sig på en i högsta grad reducerad mängd materia.

Upprepningen hindrar tankens fria flykt och får den att fastna i det fysiskt konkreta. Det är också motsägelsefullt med tanke på Cage förhållningssätt som baserade sig på reduktion.