HBL 21.9.2013 Målningar i skiftande format och animerad rörlig bild som alla befolkas av inte längre unga mansgestalter i färd med besynnerliga göromål. Det är vad den iranska målaren Tala Madani (f. 1981), numera bosatt i Los Angeles och Amsterdam, låter oss ta del av i den omfattande utställningen som tidigare visats på Moderna museet i Malmö. Hennes säregna uttryck varierar från det expressivt mättade till det grafiskt gracila. Med sina intuitivt suveräna penseldrag gestaltar hon mänskliga skådespel med dolda hänvisningar till det forna hemlandets verklighet.
I de små målningarna återges absurda händelseförlopp med övervägande surrealistiska drag. Där konfronteras männen med krafter inifrån sig själva eller utifrån, inte sällan till hälften blottade och med referenser till det feminina.
Scenerna är slutna tvådimensionella fragment och har paralleller med serieteckning och scenkonst. Madani väjer inte för det groteska eller motbjudande, i själva verket tycks det vid sidan av det lekfulla vara en central del av hennes svårdefinierade uttryck. Det innebär referenser till våld och förnedring, i många fall med sexuella undertoner. Eruptiva kaskader av färg i stället för verbala formuleringar kräks ut av gestalterna, kanske som reaktioner på det slutna samhällets påtvingade tystnad.
Här finns åtskilliga anspelningar på en obestämd rädsla, må det vara för ens egen skugga eller egna tarmar som drivits ut och förvandlats till ett annat jag. De drabbade männen tycks stå paralyserade av förundran och bestörtning inför det som sker. Motsättningarna är många men samtidigt uppstår en uppenbar gemenskap män emellan, som om det onda trots allt skulle ha sitt ursprung bortom deras förtroliga samvaro.
Paradoxalt nog utmärks Madanis konst ändå av humor och mild ironi. Händelserna utspelar sig delvis i barnens värld; klassrum, lekar eller olika slags kalas återspeglar det oskuldsfulla och glada där någonting inte riktigt stämmer. Av det glada återstår endast färgerna. Överförd till de vuxnas tillvaro är världen fylld av oförklarliga förskjutningar med säte i det undermedvetna.
I större format blir uttrycket mera abstraherat. Då dominerar linjen, gestalterna smälter ibland in i bakgrundens ränder och återstår som vaga konturer som om det skulle vara fråga om kamouflage. En liknande tanke uppstår i scener där ljussken i stället för att belysa blir ett sätt att dölja.
De stormagade männen representerar en urbild då de ofta återges som kopior av varandra och till hälften på väg att bli till intet. Karaktärerna reduceras till delar av ett slags mänskligt mönster med rituella drag.
På så sätt blir fokuseringen på det maskulina en förevändning till att utforska den egna identiteten i relation till andra för att sist och slutligen övergå i en reflektion över den mänskliga gemenskapen och dess maktstrukturer och hierarkier.
Madanis ljudlösa animationer blir till måleriska äventyr av samlad karaktär. Också här domineras innehållet av oväntade företeelser och aggressioner. Hon leker med vämjelse och plötsliga utbrott som ofta resulterar i total undergång.
Som ett undantag ses en liten mansfigur utan vit bakgrund dansande i ett mörkt rum, i sin ensamhet hänger han sig åt avancerade koreografiska sträckningar fram och åter längs med väggen för att också han till sist krympa ihop och bli ett med mörkret.